Arnold Norlind söker svar på de största frågorna

Bakom textens ton och ljusa utstrålning gömmer sig ett utmanande och äventyrligt tankeinnehåll.

Jan Häll har läst Arnold Norlinds klassiska bok Från min veranda, utgiven för sjunde gången. 

En mer anspråkslös och ödmjuk författare än Arnold Norlind (1883–1929) är svårt att tänka sig. Men ser man bara till det rena tankeinnehållet i hans mest kända och älskade bok, den blott 70-sidiga Från min veranda: Meditationer (1928), skulle man faktiskt lika gärna kunna säga motsatsen.

När den nu ges ut på nytt är det, om jag räknat rätt, för sjunde gången. För den vackra nyutgåvan står förlaget Syster Enbär, som drivs av en av fjolårets mest uppmärksammade och originella romandebutanter, Alva Dahl (Längtans flöde) – som också skrivit ett entusiastiskt förord.

Redan i bokens inledningskapitel föresätter sig Norlind ingenting mindre än att besvara den största och mest grundläggande frågan av dem alla, den som Pilatus ställde Jesus inför: ”Vad är sanning?”

Men han gör det med en typisk vändning som genast tar loven av det storvulna i anspråket: han ämnar nämligen, skriver han, närma sig frågan ”enkelt som ett barn”.

Och därmed tar formen på visst sätt överhanden över innehållet. Till stor del torde det också vara detta som är förklaringen till bokens märkvärdiga och långlivade dragningskraft, trots att den redan vid sin tillkomst framstod som otidsenlig.

Textens ton och ljusa utstrålning lägger så att säga en slöja över det utmanande och äventyrliga i tankeinnehållet. Skulle samma idégods framförts i en annan form skulle boken säkert sedan länge varit bortglömd. Emilia Fogelklou, Norlinds hustru och syskonsjäl, beskriver en gång i ett brev det speciella med sin make:

En av få bevarade bilder på Emilia Fogelklou och Arnold Norlind tillsammans är denna från 1925, där paret sitter vid fäboden på sitt sommarställe i Styrsjöbo, Leksand.

”Men det är det med honom – som med Dostojevskijs Idioten! – att han förvandlar rymden till god där han är. Han säger sällan något märkeligt (Jo, ibland!), men människor bli snälla, där han är. Och från mig ramlar bekymren, när jag sitter hos honom.”

Något liknande har alltså gällt för hans bok. Norlind själv är dess egentliga innehåll och budskap – och man kunde med samma rätt säga om den som Walt Whitman, en av hans valfrändskaper, sade om sin Leaves of grass: ”Kamrat, det här är ingen bok./ Den, som rör vid det här, rör vid en människa.”

Norlind skrev boken under en sommarmånad 1928, medan han ännu kunde ta sig upp ur sjuksängen; han var dödsmärkt i tbc och hade inte mer än knappt ett år kvar att leva. De närmare omständigheterna kring detta finns livfullt skildrade i Fogelklous berömda, lätt hagiografiska minnesbok över honom, Arnold (1944).

Norlinds bok går egentligen inte att tänka fri från den, det är två syskonböcker som mycket väl hade kunnat publiceras i en volym. Att så inte skett är nog ändå till det bästa. Fogelklous bok är inte oproblematisk och skulle med sin större tyngd lätt ha kunnat överskugga Norlinds.

Inför Norlind stod Fogelklou för övrigt länge skeptisk, för att inte säga kallsinnig; hon fann honom alltför ljusblå och drömsk, bristande i markkontakt. Själv brann hon för en socialt engagerad mystik som i självuppoffringen och ett tjänande nästan till döds såg den enda möjliga och värdiga vägen att gå.

Norlind för sin del levde tillbakadraget i Lund. Han var docent i geografi och ägnade sig där utöver mest åt sitt stora livsprojekt: att översätta Dantes samlade skrifter.

Det var först när hon mötte Norlind öga mot öga som Fogelklou började ana vilka djup och vilken 'strålning' som dolde sig i hans väsen.

Det var först när hon mötte Norlind öga mot öga som Fogelklou började ana vilka djup och vilken ”strålning” som dolde sig i hans väsen. Med tiden skulle hon komma att se sig som en som inte hunnit tillnärmelsevis lika långt på vägen som han.

Norlinds Från min veranda ligger också i väsentliga avseenden fjärran från allt vad Fogelklou skrev. Frågan är för övrigt om någonting så ädelplatonskt över huvud taget skrivits på svenska i modern tid?

Men det innebär också att boken rymmer inslag som i dag kan uppfattas som svårsmälta och kanske till och med stötande. Även utgivaren Alva Dahl markerar i förordet ett visst avstånd till somligt, bland annat till det hon kallar för ”en gnostisk eller platonistisk dualism”.

Den sidan av saken behöver man dock inte ta så hårt på, även om det faktiskt är bokens bärande idé. Efter hand rör sig också Norlind alltmer bort från det spekulativa. För såväl honom som Fogelklou var huvudsaken alltid det som – med Almqvists ord – ligger ”över frågornas liv”, bortom alla ståndpunkter och uppfattningar.

Vad är det? ”Ren kärlek”, svarade Almqvist – och till sist är det också den som i Norlinds bok är sanningen själv och ”botemedlet mot allt”.

Jan Häll

Fakta: Alva Dahl ger ut Arnold Norlind

BOK

Från min veranda

Arnold Norlind

Syster Enbär

Taggar:

Litteratur