Det blir alltid bättre framåt natten

Recension: Att få se historien som utspelar sig nattetid i den idéhistoriska boken Nattens historia ger recensenten Jan Häll existentiell svindel.

Nattens historia av Gunnar Broberg (Natur&Kultur)

Idéhistorikern Gunnar Brobergs nya bok framstår i viss mån som en fortsättning på hans August-vinnande tvåbandsverk från 1992, Gyllene äpplen. Det var visserligen i första hand en idéhistorisk källtextsamling, men med en mängd inskjutna miniessäer om allt mellan himmel och jord, huvudsakligen författade av honom själv.

Och just i miniessän fann Broberg där en fri och lycklig, lös och ledig form för det encyklopediska vetande om stort och smått som han länge varit känd för.

Den nya boken följer en traditionell tidslinje, från medeltiden till i dag, men har något av samma fritt strövande, lätt digressiva framställningssätt – inklusive ett antal miniessäer om sådant som sängens, gäspningens, nattmössans och mörkerläsningens historia…

Med sitt ämne vänder den liksom upp och ner på den gängse historieskrivningen, som ju alltid utspelat sig i dagsljus. Här får man i stället se det hela underifrån, från natt- och mörkersidan, vilket ger Broberg tillfälle att spela ut ett synnerligen brokigt och tidigare förbisett källmaterial.

Man kunde befara att just källmaterialets omfång skulle göra framställningen tungrodd, men så är inte fallet, tvärtom: Broberg närmast småpratar och kåserar sig fram, ungefär lika avspänd i tonen som en gång Alf Henriksson – och har kanske aldrig varit så till sin fördel som författare som här.

Bakom det skenbart förströdda finns i själva verket också en genomtänkt metod och estetik. Ytterst handlar det om en sorts kalejdoskopisk historieskrivning, som via konstfullt lagda citat- och referatmosaiker strävar efter att ge en så sammansatt och sinnligt konkret bild av det förflutna som möjligt.

Som historiker har Broberg tidigare även varit ute i mer samhälls- och samtidstillvända ärenden: så var det han som – tillsammans med historikern Mattias Tydén – först satte forskarljuset på Rasbiologiska institutet i Uppsala och därmed alltså indirekt föranledde den uppmärksammade vitbok i frågan som Svenska kyrkan presenterat i år.

Syftet med de stora tidsfreskerna i Nattens historia framstår dock som mer övergripande och diskret. Vad de ger är väl i slutänden främst en sorts existentiell svindel: en åskådlig och gripande demonstration av hur föränderlig och samtidigt evigt sig lik människan är.

Alltså en variation, kunde man säga, på de ord som renässansfilosofen Pico della Mirandola tog som utgångspunkt för sitt berömda ”Tal om människans värdighet” och som allt sedan dess bildar ett slags motto för hela den klassiska humanismen:

”Ett stort under, Asklepios, är människan.”

Jan Häll