–Han förnyade och förfinade den kyrkomusikaliska körrepertoaren, säger Gustaf Sjökvist, själv en av Sveriges mest välkända kyrkomusikaliska profiler och tidigare organist och körledare i Stockholms domkyrkoförsamling.
Uppvuxen i en metodistfamilj på Gotland och med tjänster som kyrkomusiker i Bromma och S:t Jakobs kyrka i Stockholm hade Eric Ericson en gedigen andlig bakgrund, säger Gustaf Sjökvist.

Genom sitt nära samarbete med kompositörer som Sven-Erik Bäck och Lars Edlund gjorde Eric Ericson en pionjärinsats när han lyfte in den moderna sakrala konstmusiken i kyrkans musikliv, fortsätter Gustaf Sjökvist. Det var stycken som ansågs mycket svårsjungna, men som Eric Ericson genom sin pedagogik gjorde möjlig att framföra.
Det är en insats som flera lyfter fram:
–Han var den som tillhandahöll instrumentet för den här musiken med sitt extremt fokuserade arbete med intonation och klang. Där ligger en del av hemligheten bakom det svenska körundret, säger Anders Eby, professor vid musikhögskolan i Düsseldorf.
–Från början fick landets skickligaste körer kämpa med de här styckena. I dag klarar många kyrkokörer av att sjunga dem. Så han har definitivt bidragit till att höja nivån både vad gäller bredd och spets, säger Margareta Raab, körledare i Uppsala domkyrka.

Det har också skett genom Eric Ericsons lärargärning på Musikhögskolan i Stockholm, där han utbildat generationer svenska kyrkomusiker - som i sin tur fört idéerna vidare till nya kullar.
–En genomslagskraft som är historiskt unik, säger Anders Eby.
–Han har betytt så oerhört mycket för så många. Han har gett oss som elever lust och inspiration, och också möjligheter att förverkliga musikaliska idéer, säger Britta Snickars, organist i Strängnäs domkyrkoförsamling.
–Han gav sig aldrig, det skulle repeteras och finslipas in i det sista. Men han gjorde det med en finess och glädje som smittade av sig, säger Birgitta Rosenquist Brorson, nationell körpedagog vid Sveriges kyrkosångsförbund.

När man talar om Eric Ericsons bidrag till kyrkomusiken får man heller inte förbise de stora klassiska verken, som även de var hans skötebarn, säger Gustaf Sjökvist.
–Bachs h-mollmässa, Matteuspassionen, Johannespassionen - han hade resurser att göra framföranden som blev milstolpar.