Frejdigt men gåtfullt om en stormig tid

Vem är Bengt Pohjanen?

En mångsysslande författare med ett CV långt som en anaconda? En avhoppad svenskkyrklig präst som under namnet fader Benedictus vigts till ortodoxkristen dito? En trespråkig bråkstake och innerlig förkunnare av ordet. En vilsen själ som aldrig riktigt förmått att finna vila på endera stranden av Torneälvstranden?

Tja, efter att ha läst Pohjanens självbiografi, Gränsgångare -68, vill jag inte påstå mig sitta inne med något uttömmande svar. Däremot har massor av nya frågor väckts, som satt ett myller av nya bollar i rullning.

Gränsgångare -68 är tredje delen av den egna berättelsen om Bengt Pohjanens liv. De båda första heter Smugglarkungens son och Tidens tvång. Sett i ljuset av att vara ättling till någon som både var tullman och smugglare, är det väl naturligt att han ser sig som en gränsgångare, en som aldrig finns på den rätta sidan.

Skildringen tar sin början den 22 februari 1984, klockan 04.00. Jaget Bengt som ligger på repmöte i trakterna av Muodoslompolo, har just purrats av eldvakten för att ha skrikit i sömnen. Senare på dagen ska han fara till Luleå för att möta biskopen och ledamöterna vid domkapitlet. Varför vet han inte riktigt, men han tror sig på goda grunder kunna anta att hans existens som präst i Svenska kyrkan lider mot sitt slut. Boken beskriver resan hit, i nutid (1984) och genom åren dessförinnan.

Det börjar vid mitten av sextiotalet. Efter muck från lumpen far den unge Bengt i en gammal Folka genom Boden på väg ut i livet. Det ska formera sig i Uppsala där han till sin egen stora förvåning förklarar att han tänker läsa teologi och bli präst. Trots att alla, inklusive han själv, undrar varför.

Men präst blir han och det under den rödblommigaste av alla epoker: det mytomspända 68. Själv ett barn av samma epok både ler jag igenkännande och spottar etter över de ständiga debatterna och alla interna bråk som styrde de fraktioner som fram till idag har inflytande i det svenska samhället.

Pohjanen ägnar sig åt en hel del namedropping där mången rödradikal klerk svishar förbi. Präster och biskopar, akademiker och forskare, debattörer och författare. För att känna igen dem alla och sätta dem i rätt sammanhang behövs nog en egen bakgrund.

Att hålla en natur som Bengt Pohjanens i strama tyglar i en jordmån där laestadianismen är i högsta grad levande och där den skandalfyllda Korpelarörelsens aktiviteter fortfarande är brännhett stoff, visar sig i längden svårt för att inte säga omöjligt.

Så när bokens 256 sidor är avslutade, är också Bengt Pohjanens karriär som präst över. Den avslutande konfrontationen på domkapitlet är, precis som allt annat i boken berättad med en frustande frejdighet och historielycklig entusiasm.

Ändå kvarstår den stora frågan: Vem är Bengt Pohjanen?