"Kliv ur gudstjänstboxen"

Statistiken talar sitt obarmhärtiga språk. Kurvorna fortsätter ner när det gäller antalet som besöker söndagens huvudgudstjänst, den gudstjänst som i kyrkoordningen framhålls före alla andra som den viktigaste och som ett uttryck för kyrkans identitet och självförståelse.

Men medlemmarna kommer inte när kyrkklockorna ringer samman till denna gudstjänst. Det gapar glest i kyrkbänkarna.

– Ändå är så mycket av identiteten kopplad till huvudgudstjänsten. Det står i målbeskrivningar, i församlingsinstruktioner och i nationella texter. Jag vet att man utvärderar verksamheten i församlingen i relation till detta, säger Per Pettersson som för två år sedan och på uppdrag av Karlstads stift genomförde en studie om Svenska kyrkan och medlemmarnas relation till gudstjänsten. (Utmaningar för Svenska kyrkans identitet. När behovet av kyrkan ökar men söndagsgudstjänsterna minskar, Svenska kyrkan, Karlstads stift, 2014.)

Men samtidigt som allt färre deltar i huvudgudstjänsten, ökar trycket och efterfrågan på kyrkans sociala och diakonala verksamhet. Klämda mellan sköld­arna står kyrkans personal, präster, musiker, pedagoger och diakoner, som riskerar att känna sig både otillräckliga och misslyckade, på båda arenorna.

– Man känner en ledsnad och besvikelse över att man misslyckas med ett lågt gudstjänst­deltagande och får nästan ett dåligt samvete för det.

Om man ser huvudgudstjänsten som en kommunikationskanal för kyrkans huvud­ärende är det ett kommunikations­problem, menar Per Pettersson. Men i dag finns det många and­ra kanaler som också kyrkan använder sig av. Och man ägnar egentligen mer tid till dem än till huvudgudstjänsten: dop, begravning, konfirmation och vigsel. Lägg därtill andra sammanhang där kyrkan medverkar.

Men det är huvudgudstjänsten som har blivit mindre attraktiv som en punkt dit man regelbundet återkommer. Däremot har de gudstjänster som man besöker vid enstaka tillfällen och som är mer knutna till livshändelser och särskilda händelser i samhället eller särskilda situationer fortfarande en hög attraktionskraft och relevans.

I vår individualiserade tid ska det kännas meningsfullt att tala till mig som person. Om det inte tillför mig något så går jag inte. Ungefär så resonerar man.

Tänker man att det i stort sett är samma grupp som återkommer till huvudgudstjänsten, är det gemenskapen i gruppen som är väl så viktig som det man får sig ”till livs”. Gudstjänsten är en samlingspunkt där man känner varandra.

– Själva gemenskapen kan hålla en gudstjänstkärna vid liv även om inte innehållet ger deltagarna ett optimalt utbyte, säger Per Pettersson.

– Men i dag har vi många and­ra gemenskaper som är knutna till själva familje- och livssituationen och det gör att det är en kamp om tiden.

Frågan är vad allt detta gör med självbilden för dem som jobbar i kyrkan och dem som deltar i gudstjänstlivet. Eftersom det är väldigt få av medlemmarna som regelbundet går i kyrkan en genomsnittlig söndag, är det lätt att man tänker att kyrkan är mycket mindre än vad den är, att den har blivit väldigt marginaliserad och att ”det är det här som är kyrkan”. Risken finns att man glömmer bort att cirka 66 procent av landets befolkning, över 6 miljoner människor, är medlemmar i Svenska kyrkan.

– Tanken och medvetandet kan leda fel hos medarbetarna om man inte fokuserar på medlemmarna utan på dem som deltar i huvudgudstjänsten, säger han. Identiteten kan bli förkrympt.

Om man dessutom tänker att kyrkan nådde många fler förr, kan det kännas som ett nederlag. Men det kan också upplevas att identiteten inte är en äkta identitet eller att den identitet man upplever står i ett spännings­förhållande till det kyrkan officiellt har som ställningstagande.

– Det kan finnas en spänning hos medarbetarna som kyrkan inte tar tag i, en konflikt mellan det jag själv tycker är viktigast att satsa på och det kyrkan säger. Att det jag upplever som kristen och kyrkomedarbetare inte bejakas och tas på allvar.

På frågan om kyrkoordningen borde skrivas om eller revideras, kommer inget ja eller nej. I stället vill Per Pettersson peka på en möjlig väg framåt, en väg som inte fokuserar på huvudgudstjänsten utan på dopet.

– Dopet kopplar identiteten till Kristus, att det är en symbol för att jag dör och uppstår med Kristus. En betoning av dopet skulle bli en betoning av kyrkan som dess medlemmar, lemmarna i kroppen.

Kyrkan är då en gemenskap av de döpta även om de inte är i gudstjänsten på söndagen. Skulle man lyfta fram dopet som identitetsbärare för både den enskilde och kyrkan som helhet, tror han att det skulle vara bra. Då skulle man också bejaka de döpta och där­igenom bekräfta medlemmarna.

– Om det är 60 personer som kommer till dopet klockan 13 och 20 personer i huvudgudstjänsten klockan 11 så satsar man mycket mer på den senare. Varför inte göra gemensam sak?

Han säger att medlemmarna hela tiden bekräftar sin tillhörighet genom att inte gå ur kyrkan och genom att fortsätta betala för kyrkans verksamhet genom sin kyrkoavgift.

– Men hur bekräftar kyrkan som organisation sina medlemmar? Den bekräftelsen behöver man fundera över, säger han. Bejaka och tala om dessa 6 miljoner medlemmar som att de faktiskt tillhör kyrkan. Inte hela tiden tala om att det är så få som går i gudstjänst utan att det faktiskt är så många som tillhör kyrkan och att dessa också utför kyrkans verksamhet.

– Kyrkan är närvarande genom sina döpta medlemmar i samhällets olika funktioner, i vardagssituationer, i socialarbetares och sjukhusens verksamheter. I hemtjänst och skola. Då brukar jag tala om dopet som en diakonivigning till kärlekens tjänst och i Kristi efterföljd.

En klockren blinkning till Luther som talar om detta i sin kallelsetanke. Vi som är döpta är alla kallade att tjäna varandra i vår vardag. Frågan blir då varför kyrkan inte ser alla sina medlemmar på detta sätt utan i stället rentav förnekar dem.

Per Petterson menar att man vilar på en gammal hierarkisk ämbetsmannatradition och en statlig förvaltningstradition med en myndighetsutövning som botten. Det har kyrkan inte gjort sig fri ifrån.

– Man räknar inte med de döpta utan bara de som regelbundet deltar i den kyrkliga verksam­heten. Sedan finns också, hos både anställda och andra, tendenser till och ett behov av att försnäva kyrkan.

Argument framförs som att det inte skulle räcka med att vara döpt och att då och då delta i en gudstjänst. Eller att tro på egen hand. Eller att leva sitt liv som kristen och inte veta vad man tror. Det finns alla varianter.

Han menar att det visar att det är svårt att bejaka det gräns­lösa medlemskapet som medlemmen själv får definiera i förhållande till gudstjänst och kyrka. Men den hör till folkkyrkotanken som man ville bevara när kyrkan separerades från staten.

– Jag menar att medlemmarna själva får avgöra hur mycket de vill bli bejakade. Inget ska tryckas på dem. Men kyrkans eget synsätt ska inte vara att försnäva och ge ett intryck av exklusivitet. Samtidigt måste man tänka på att det är kyrkan som förmedlar kristen tro och tradition till kommande generationer. Det måste man satsa på, inte minst i konfirmandarbetet.