Bok: Flyktingfängelser – en antologi om Migrationsverkets förvar, Redaktion: Ulrika Andersson, Elinor Hermansson, Lina Myritz, Tove Stenqvist (Verbal förlag)

I Sverige finns det i dagsläget fem förvar som drivs av Migrationsverket. Ett förvar är en låst enhet där personer utan uppehållstillstånd hålls frihetsberövade i väntan på utredning, avvisning eller utvisning. Hit kommer människor som blir hämtade i sina hem, upptäckta i id-kontroller eller på annat sätt fångas in av polisen trots att de inte begått brott. De får inte veta hur länge de ska hållas inlåsta, bara att de ska deporteras. Fler förvar är under uppbyggnad inför massavvisningarna som planeras de kommande åren.

I Flyktingfängelser samlas några av berättelserna inifrån förvaret. En röd tråd genom dessa vittnesmål är att de inlåsta beskriver tiden i förvar som outhärdlig. Svårast är kanske erfarenheten av att vara fängslad utan att ha gjort något brottsligt. ”Jag blev behandlad som en brottsling och började till slut känna mig som en”, berättar 15-årige Zikey, som till en början blev felaktigt åldersbedömd och försökte ta sitt liv i förvaret.

Hur kan det komma sig att en myndighet som beter sig kriminellt lägger över skulden på enskilda människor som tvingats bort från sina hemländer? För att förstå förvaren som fenomen finns flera klargörande artiklar i Flyktingfängelser. Intervjuer med jurister, utdrag ur dokumentation och beskrivningar av förvarens historiska och politiska sammanhang varvas med de förvarstagnas berättelser. Sammantaget visar boken på en verklighet som många svenskar sannolikt inte känner till. Så måste det vara. Annars skulle politikers retorik om ”ordning och reda i asylpolitiken” omedelbart avfärdas som den lögn den är.

En inblick i förvarets verklighet innebär en insikt om att asylpolitiken som den bedrivits under många år är rättsvidrig och godtycklig, för att inte tala om inhuman. Vid sidan av det grundläggande problemet som påtalats av FN-organ och tortyrkommittéer, att oskyldiga människor hålls inlåsta på obestämd tid, finns en rad faktorer som borde göra att förvaren upphörde. När avvisningsbeslut överklagas till Europadomstolen är ändringsfrekvensen hög, vilket betyder att många som inte beviljats asyl i Sverige borde ha fått det.

En person som hemlandet vägrar att ta emot kan sitta inlåst här motsvarande en morddom. Okunniga tolkar framställer en asylsökandes berättelse som osannolik, med förödande konsekvenser. Barn kan hållas inlåsta. I många fall bryr de juridiska ombuden inte sig om att träffa sina klienter. Inget av detta skulle kunna förekomma om det gällde svenskar.

Mest talande är förstås de fängslades egna berättelser. Bemötandet av polis och personal på förvaret är en demonstration i avhumanisering, där människor hotas med isolering på häkte om de inte underkastar sig. Där vårdpersonal beter sig likgiltigt och sjuka människor blir misstrodda eller skrattade åt. Där flyktingar deporteras och avrättas av myndighetspersoner i hemlandet utan att någon debatt väcks om Sveriges agerande.

”Vad värderas mest, människors liv eller nationens gränser?”, frågar Zikey.

Alla borde läsa Flyktingfängelser för att kunna svara på den frågan och kräva att förvaren istället för att byggas ut stängs för gott.

Elisabeth Hjorth