Jämställd kyrka med patriarkalt arv

Patriarkatets sista utpost, genomsyrad av kvinnoprästmotstånd och misogyni.

Ställ frågan till söndagsflanören om bilden av Svenska kyrkan och du får förr eller senare ovanstående svar.

Ställ frågan i andra kretsar och svaret blir att makten utgår från korridorer där kvinnorna bestämmer och att den som inte svär trohet till den feministiska överideologin kan betrakta sin karriär som rökt.

Att män styrt kyrkan är ingen kontroversiell beskrivning. Inte heller att kvinnor format den. Män har haft ensamrätt till ledande positioner, och månghundraåriga patriarkala strukturer har format teologi och ledarskap. Kvinnor har burit kyrkan genom insatser utan vilka verksamhetens både tro och liv skulle stå sig fullständigt slätt.

Men i dag? Hur ser jämställdheten i kyrkan, och bilderna av den, ut just nu?

– När det gäller allmänhetens bilder av kyrkan så ser många den kvardröjande patriarkala strukturen. Och den finns där. Men många uttrycker också uppskattning över hur kyrkan finns för svaga och utsatta. Diakonin bärs av kvinnor, och den är ett huvudmotiv när folk får säga varför de är med i kyrkan och vad kyrkan ska ägna sig åt.

Det säger Ninna Edgardh, professor i kyrkovetenskap.

Samtidigt visar just diakonin att den som bygger sin bild av jämställdhetsläget enbart på den ökande andelen kvinnliga präster och personer i beslutande poster missar något väsentligt.

– Tittar du på vilka som jobbar med diakoni, barn och unga är sifforna snedfördelade. Det är där de mest otrygga anställningarna och de flesta deltiderna finns. Och det är yrkesgrupper som är utpräglat kvinnodominerade.

Som Kyrkans Tidnings kartläggning visar (sid 6–7) är makten i dag jämnt fördelad på bas-nivå. Så fort man rör sig högre upp i beslutspyramiden är det män som dominerar. I toppen finns samtidigt en kvinnlig ärkebiskop.

Även om trenden går mot ökad jämställdhet är den långt ifrån entydig, menar Ninna Edgardh. Hon saknar det samtal om jämställdhet som fanns för 15–20 år sedan. Och ambitionen med nya kyrkohandboken, om ett mer inkluderat språkbruk, resulterade mest i krusningar på ytan.

– Jämställdheten har kommit i bakgrund för mångfaldsfrågan generellt, och förbytts i fokus på barnkonventionen. Den är också viktig, men vi måste kunna jobba med flera perspektiv samtidigt.

Tidigare användes begreppet feminisering i diskussionen om makt och kön. I dag hörs det mer sällan. Ett av skälen är att det inte fångar hur en kvardröjande patriarkal struktur samexisterar med en verksamhet som bärs av kvinnor. Den kom också tidigt att få negativ laddning, och förknippas med hur statusen i en viss sfär sjunker när kvinnor vinner mark.

Visst har både kyrkan och andligheten blivit mer kvinnligt kodad. Men det gäller hela kulturområdet och är en del av en större samhällsförändring, konstaterar Ninna Edgardh.

– Sverige är ett land präglat av starka ideal om jämställdhet, samtidigt ser vi hur till exempel barn sexualiseras och tidigare än någonsin dras in i en tudelning av kön. Vi har en idealbild och en verklighet. Det gäller även kyrkan.

En grupp sticker särskilt ut i Kyrkans Tidnings sammanställning. Det gäller andelen kvinnliga avdelningschefer (67 procent) på kyrkokansliet i Uppsala, en siffra som är hög och som trots att det rör sig om få personer ofta står som exempel på hur Svenska kyrkan blivit ett kvinnovälde.

Kritiken kan delvis ses som ett uttryck för hur makt blir synlig då den byter kön. När en manlig maktsfär fylls av kvinnor märks inte bara kvinnorna. Plötsligt märks också makten.

Ninna Edgardh pekar på hur kvinnor som utestängts från vigningstjänster alltid sökt sig till de zoner som erbjudits och konstaterar att mönstret är ännu tydligare i katolska och ortodoxa kyrkan.

Bilden av kyrkokansliets ökade makt bör också ses i ljuset av en ännu mer övergripande förskjutning, nämligen den växande byråkratin.

– Även här brottas kyrkan och samhället med samma sak. Institutionaliseringen ökar, styrning och administration tar allt mer utrymme. Vi ser det i både landsting och kommuner. Och i Svenska kyrkan även på stiftsnivå, säger Ninna Edgardh.

Anna Sophia Bonde är präst och debattör. Hennes bedömning är tydlig. Svenska kyrkan är generellt sett jämställd; det finns i dag en medvetandenivå på alla nivåer att män och kvinnor ska ha lika lön för lika arbete. Kartläggningen av könsfördelning i kyrkans olika uppdrag förvånar henne inte; kvinnorna vinner mark.

Det är långt ifrån detsamma som att frågan om jämställdhet hanteras som den borde. För vad är ökade karriärmöjligheter värda om de innebär utbrändhet?

– Vi ser att många fler kvinnliga än manliga kyrkoherdar blir utbrända. För mig är det ett tecken på att kvinnor inte passar att pressas in i en manlig stereotyp med karriär som norm.

Att yrkesrollen med tiden formas så att chefskap kan förenas med familjeliv tror hon inte på. Tvärtom går utvecklingen just nu i motsatt riktning, med de framväxande storpastoraten och de därmed åtföljande kraven på en ledare av närmast övermänniskotyp.

Precis som Ninna Edgardh är Anna Sophia Bonde skeptisk till begreppet feminisering, om än av andra anledningar.

– För mig står termen för uppfattningen att en högre andel kvinnliga präster också betyder en mjukare och mindre anspråksfull förkunnelse. Så är det inte. Bara för att man är kvinna betyder det inte att man har ett visst teologiskt varumärke.

Hon ser tre problem med diskussionen om jämställdhet just nu. Dels tar den för stor plats på bekostnad av andra frågor. Visst finns det vissa föreställningar bland allmänheten om en patriarkalt förlegad kyrka, men det hör till de fördomar som en jätteinstitution som kyrka alltid tvingas leva med.

Dels är den trång.

– Det är inte Svenska kyrkans strävan mot ökad jämställdhet som är fel, utan att denna strävan bara rymmer en sorts feminism där hela jämställdhetsfrågan har kidnappats av vissa ideologiska positioner.

Dels är den självblind. Många av de feminister som i dag styr ser inte att de har makten utan sitter fast i en identitet som underdogs.

Alla vill ha rättvisa mellan män och kvinnor. Samtidigt är feminismen en vattendelare. Sett till dagens digitala politiska klimat kan man säga att samhället kommit ikapp kyrkan, där diskussionen varit en mer eller mindre infekterad långkörare i decennier.

Anna Sophia Bonde och Ninna Edgardh representerar olika ståndpunkter. Ninna Edgardh noterar min användning av den patriarkala vardagsfrasen ”mannen på gatan”. Anna Sophia Bonde tar kvinnliga abortmotståndare i USA som positivt exempel på ett samhälle med plats för fler typer av feminism.

Samtidigt finns det en sak som förenar dem: Tron på förkunnelsens kraft.

– Gudstjänsten är nyckeln till förändring. Ju mer vi närmar oss människors erfarenhet och behov i förkunnelsen desto mer liv får språket, och desto mer kommer språket präglas av de bilder och verkligheter människor lever med i dag, säger Ninna Edgardh.

Anna Sophia Bonde:

– När prästen är glad i sin tro, för pärlan han eller hon funnit, då märks det bland folk.