Kören – en plats att bli sedd och berörd

I vårens succéserie på tv, Tunna blå linjen, får man följa polisen Sara, som är nyinflyttad till Malmö och går med i kyrkokör där. Foto: SVT

Kören är inte bara ett inslag i gudstjänsten. Den är också en av kyrkans viktigaste växtplatser för tro.

Plötsligt dök det upp en kyrklig körsångare på bästa sändningstid. Den kristna polisen Sara, spelad av Amanda Jansson, är en av karaktärerna som bär upp vårens serie ”Tunna blå linjen”, som nyss avslutats på SVT. Serien har blivit hyllad och analyserad, inte minst för hur den skildrar vardagsreligion på ett trovärdigt sätt. Spelplatsen är dagens mångkulturella Malmö.

I samma stad arbetar Christian Schultze. Han är kyrkomusiker i  S:t Johannes kyrka, där han leder tre av församlingens många körer, samt dirigent för Lunds studentsångare. Han är också en av huvudtalarna vid fortbildningssatsningen ”Kören som växtplats” som pågår under våren.

Utan att dra för stora växlar på Saras rollkaraktär ser han berättelsen som en bra illustration över kören som växtplats. Seriens inledning visar hur Sara sjunger i kör. Senare skildras hur hon hjälper till med sopplunch och sitter i kyrkbänken under bön.

– Kören fungerar ofta som inkörsport till kyrkans verksamhet och till ett personligt andligt liv.

Det är en förändring som skett, menar Christian Schultze. Den som förr gick med i kör var ofta redan en rutinerad gudstjänstdeltagare som blev korist för att hen kunde sjunga. Den som i dag söker sig till en kör gör det inte ­initialt för att hen vill gå i gudstjänst eller berika sig med ett andligt liv.

– Man går med för att man vill sjunga och uppleva gemenskapen i en kör, många har inte gått i kyrkan sen de konfirmerade sig.

Från att ha varit konsekvens blir kören startpunkt. Under sina 35 år som körledare har Christian Schultze kunnat följa processen. Man börjar som körsångare. Efter ett tag kokar man kaffe, för att så småningom fortsätta in i roller som konsertvärd och gudstjänstvärd. Längre fram sitter man i kyrkorådet.

Christian Schultze. Foto: Kristina Strand-Larsson

Bara att delta i gudstjänsten är ett jättestort steg. Hur vi talar om tro under repetitionerna blir därför väldigt viktigt.

– Man kan inte ta för givet att någon efter bara två veckor som körmedlem vill vara ljusbärare under gudstjänsten. Bara att delta i gudstjänsten är ett jätte­stort steg. Hur vi talar om tro under repetitionerna blir därför väldigt viktigt.

Christian Schultze arbetar enligt en trestegsmetod, där körmedlemmen blir sedd, berörd och engagerad (se artikel bredvid). Fröet till metoden såddes för trettio år sedan då han just blivit anställd som körledare i Linköpings domkyrka. Efter bara tre repetitioner skulle kören sjunga i gudstjänsten.

–När vi stod där i korkåpor, precis innan klockringningen, kom en sopran fram. Hon grät och sa ”Jag varit med i den här kören i ett år men det är fortfarande ingen som pratar med mig”.

Christian Schultze insåg att körsång inte bara handlar om att dirigera rätt, så som han lärt sig på musikhögskolan.

– Körsång är så mycket mer. Det handlar om att känna sig sedd, först då kan kören utvecklas.

Från kyrkofäderna via Luther har musiken varit en erkänd del av den andliga upplevelsen. Musiken tränger igenom människans barriärer. Körsångens särskilda effekt är att musiken utförs i grupp, säger Christian Schultze. Individuellt mottagande möter musikens kollektiva kraft.

– Det märks på de korta scenerna i tv-serien "Tunna blå linjen". Sara står i kören, man ser hur koristerna utbyter vänskapsblickar. Någon gång är hon först lite osäker, men bärs snart av de andra.

Genom åren har han sett hur människor behöver körsången för att orka med sitt liv. Ur det perspektivet hör körverksamhet inte främst till gudstjänsten, den av kyrkans fyra grundpelare som den ofta sorteras under, utan till de tre andra – mission, undervisning och diakoni.

Kören är för många den enda andliga gemenskap man har. Detta skulle fler präster ta till sig, menar Christian Schultze, som önskar en högre prästnärvaro på körövningarna. Inte bara för att predika utan för att vara med och lyssna och finnas till hands.

I några av de församlingar där han arbetat har det fungerat just så. En präst eller diakon har deltagit som körsångare, en slags körkaplan.

– Det har varit ovärderligt, genom det har man skapat en låg tröskel för dem som vill ta kontakt och prata.

Det har hänt att prästen berättat inför gruppen om vilket bibelord hen ska predika över kommande söndag. Prästen har sedan delat ut lappar med texten och uppmanat körmedlemmarna att mejla om de får några tankar.

Christian Schultze lägger stor vikt vid introduktionen av ett nytt musikstycke. För att kunna göra sången rättvisa måste man prata om texten, menar han. Han sätter bibelorden i sitt sammanhang och förklarar varför den aktuella sången sjungs en viss söndag.

– Varje år pratar jag om askonsdag, palmsöndag och de 40 dagarna till påsk. Undervisningen pågår samtidigt som man repeterar. Varför sjunger vi magnificat just nu och varför kan det inte framföras på pingstdagen?

En kort andakt hör också till. Men aldrig i början, det är alltid några som kommer sent till repetitionen. Christian Schultze låter andakten vara i sjungande form. Redan under själva sångövningen har det ofta förekommit bön, menar han.

– Om man först pratat om texten och sedan repeterat den så att alla kan den, då är det en bön för då menar man det man sjunger. Bön är inte bara det talade ordet. Det händer ofta att korister kommer fram efteråt och säger ”åh, den är så fin den sången, i dag betydde den extra mycket för mig”.

Körens funktion som andlig växtplats ställer krav på kyrkomusikernas teologiska kompetens. Hur är det ställt med den?

– Min erfarenhet är att de allra flesta kyrkomusikerna är oerhört bevandrade i teologi. Det är oftast kyrkomusikern som har total koll på vilken sorts gudstjänstagenda det ska vara ur kyrkoåret. Vi sysslar med teologi hela tiden, att leda en kör är som att ha en bibelstudiegrupp varje vecka.

Christian Schultze efterlyser en vidare syn på körledaren, där det blir naturligt att låta kyrkomusikern åka på fortbildning i ämnen som psykologi, pedagogik och teologi.

Körledaren i all ära. I körverksamheten byggs en minst lika viktig relation – den mellan sångarna. Stämkamrater blir ofta personliga vänner. Nya medlemmar blir del av en vänskap som gör att man känner sig trygg även andligt.

– Jag ser det hela tiden i körsammanhang. Hur nya körmedlemmar som först sitter i kyrkbänken under nattvardsgången, en dag känner att det inte är så farligt att gå fram och hakar på sina körkamrater.

Text: Kristina Lindh

Christian Schultzes tre ledord för körledare

SEDD 
Se människan som kommer till kören. Hälsa personen välkommen och lär dig namnet. Visa att du är mån om att hen kommer. När någon varit frånvarande kanske man skickar ett mejl: ”Jag saknade dig på kören, hoppas allt är okej”. Skapa en grupp av kören, så att alla medlemmar känner sig trygga och ingen förblir anonym.
 
BERÖRD
Att vara sedd och trygg gör att körmedlemmen vågar öppna sig mot musiken, texten och den heliga Anden. Om jag kan gudstjänsten och förstår hur den fungerar kan jag öppna mig känslomässigt för det som sker.
 
ENGAGERAD
När man väl blivit berörd kommer det konkreta engagemanget ofta av sig självt. Man vill prata om sitt körmedlemskap för andra. Man kan tänka sig att vara med i körens små frivilliggrupper: uppvaktnings- och kaffegrupp eller resekommitté. Engagemanget leder gärna vidare till övriga uppdrag i församlingens frivilligarbete.

Fakta: Kören som växtplats en digital fortbildning

Kören som växtplats är namnet på en ny fortbildning för körledare, kyrkomusiker och präster. Under våren 2021 hålls den digitalt.

Fyra tillfällen: den 11 februari, 17 mars, 13 april samt 6 maj. De teman som behandlas är Musik och teologi – i harmoni, Kören som växtplats – mer än musik, Gudstjänst – delaktighet i praktiken, Körledarskap – de många rollerna.

Kursen arrangeras av Sveriges kyrkosångsförbund, Sensus, Soulful music och Svenska kyrkan.