Bioaktuellt: Kvinnokamp i Guds namn

Europas kvinnoemancipation i modern mening började under upplysningen och tog fart efter franska revolutionen – som knappast var någon feministisk fest.

– Uppfostra oss inte längre som om det vore vår lott att vara till behag i något harem, vädjade Olympe de Gouges.

Hon och hennes revolutionära systrar donerade sina smycken för att minska statsskulden, men männen var kallsinniga. Kvinnorna förblev ”oblyga monster”, och Olympe miste huvudet i giljotinen.

Under artonhundratalet tog det fart. I vår tid förknippar vi det liberala genombrottet med rationalism, inte med religion. Men historien är sällan så schematisk, den går omlott.

– Christus är den sanna liberalismens första upphovsman, skriver Fredrika Bremer 1839.

Nästan alla det liberala genombrottets män och kvinnor hade Gud i hågen. De som fruktade allmänna rösträtten försökte Geijer lugna med tron: ”intet medborgarskap är för högt för den, som är kallad att vara medborgare i Guds rike.”

Och Carl Jonas Love Almqvist som predikade näringsfrihet och fri kärlek – även för kvinnor – var närmast fanatiskt religiös. Han såg det som en kristens plikt att leva ut sin frihet och ständigt häckla institutioner som Kyrkan och Staten.

Fredrika Bremer var mer sansad. Men feminist var hon i kraft av, och inte trots, sin kristna tro. I himlen var man och qvinna lika, det hade hon Frälsarens ord på.

När Bremer uppmärksammade Marias ord ”Si, Herrens tjänarinna!” så menade hon djärvt att kvinnan inte längre behövde nöja sig med att vara herrarnas passopp, utan själv kunde svara inför Gud.

De tongivande feministerna i Bremers efterföljd var kristna, och det påverkar den svenska kvinnorörelsen. Detta undersöker Inger Hammar i sin viktiga avhandling Emancipation och religion. De tidiga likhetsfeministerna med Sophie Adlersparre i täten navigerade mellan tidens kvinnoförakt i teologi och vetenskap, och tidens möjligheter att tolka evangeliet i jämställda termer. Motsatsparet går igen hos Paulus: ”Kvinnan tige i församlingen”, eller ”Här är icke man eller kvinna”. Vad gäller?

De engelska suffragetterna använde alltid den kristna retoriken till bristningsgränsen.

Det började 1905. Efter nästan ett halvt sekel av fredlig strävan för rösträtt hade Emmeline Pankhurst tappat tålamodet. De militanta suffragetterna med mrs Pankhurst och hennes döttrar Christabel och Sylvia i ledningen, övergick till direkt aktion. Demonstranterna krossade fönster, och inspirerade av anarkisten Krapotkin kastade de bomber, klippte av telegraftrådar, sprängde brevlådor, satte fyr på läktarna på kapplöpningsbanor och grävde upp golfbanor.

Fromhet och militant handling stod inte i konflikt.

13 maj 1909 öppnade en utställning till förmån för rösträtten på ”Prinsens skridskobana” i Knightsbridge i London. Den stora hallen var prydd med fanor i lila, vitt och grönt och ett välvalt citat ur Psaltaren 126: ”De som sår med tårar ska skörda med jubel!”

I mars 1911 samlades suffragetter i en kyrka i Edinburgh för att lyssna på kyrkoherde James Black som predikade över Galaterbrevets (3:28) ord: ”Här är icke man eller kvinna, för alla är ett i Kristus”.

Emmeline Pankhursts väninna Ethel Smyth skrev den medryckande March of the Women med refrängen ”Thunder of Freedom/ Voice of The Lord!” Tidningen Suffragette hade stora rubriker om ”Den heliga striden”. Jeanne d’Arc var rörelsens idol.

Man talade om att följa exemplet från de första kristna, och i Emily Wilding Davison fick rörelsen sin första martyr. I juni 1913 kastade hon sig framför kung George V:s häst på derbyt, och dog fem dagar senare av skadorna. I pressen framställdes hon som martyr för kampen.

Fem tusen kvinnor följde henne till graven i Bloomsbury, och ännu fler kantade gatorna längs kortegevägen. I täten gick en vitklädd kvinna med ett gyllene kors. Bakom henne gick unga, lagerkransade kvinnor med ett rött standar, med just Jeanne d’Arcs motto: ”Kämpa – Gud ger seger!” Framme i St Georges kyrka i Bloomsbury förrättades gudstjänsten av tre manliga präster, själva aktiva i kampen för kvinnors rösträtt. Bland annat sjöng församlingen Närmare Gud till dig och Fight the good fight.

Suffragetternas massmöten var skickligt iscensatta och hade suggestiva kvaliteter som inte minst grep Elin Wägner, en av den svenska rösträttskampens stora namn.

Hon är själv på plats i London 1909, där 200 frigivna fångar i vita kläder medverkar på ett möte. Suffragetterna blev ofta arresterade, och de svarade med hungerstrejk, vilket i sin tur kontrades med brutal tvångsmatning. Behandlingen av kvinnorna väckte upprördhet i hela Europa. Frigivna fångar hälsades med fanor till massornas jubel.

Elin Wägner ser mötet i London som en ”rörelse av religiös natur, ledd af varma troende”. Hon grips av ”entusiasmen, ungdomen och hänförelsen”.

Elin Wägners reportage stod att läsa i Dagens Nyheter, som på annan plats även rapporterade om ”den vidriga skadegörelselusta som gripit vissa lager af de engelska röttsrättskvinnorna”.

Juristen Anna Wicksell, som satt i ledningen för Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR, beskriver i ett brev samma möte, men i ett helt annat tonfall. Hon klagar över allt skrän och väsen, och att talarna vädjar mer till känslorna än förståndet:

– Det samlade intrycket: frälsningsarmé!

Suffragetterna hade mycket riktigt inspirerats av den moderna Frälsningsarméns uttryck, både i demonstrationskultur, standar och sånger.

Med de militanta suffragetterna i England och deras kampmetoder i minnet var LKPR noga med formerna. De satsade stort på föreläsare, studiecirklar och vandringsbibliotek. Kvinnorna i rörelsens ledning var diplomater mer än visionärer. I ungdomen hade både Anna Wicksell och Gulli Petrini utmanat med sina radikala idéer om sexualundervisning och samvetsäktenskap! Men LKPR centralt uppmuntrade inte till fria seder, tvärtom. Man var mån om sitt rykte.

LKPR valde att inte sticka ut, varken i politiskt eller religiöst kontroversiella frågor. Men kanske gjorde de småtrista studiecirklarna nytta i det långa loppet.

Det går absolut att hålla med LKPR-veteranen Lydia Wahlström, själv både kristen och konservativ, när hon på trettiotalet sammanfattar rösträttskampen i boken Den svenska kvinnorörelsen:

”Knappast torde man kunna överskatta den betydelse som rösträttsrörelsen haft för kvinnornas uppfostran till samhällsintressen”.