Oblatjärn, oljekar och dopduva. Det är sådant som beskrivs i ord och bild i ett lexikon med kyrkans föremål som släpps digitalt i slutet av maj. Behovet är stort, en del blivande konservatorer, antikvarier och arkitekter har aldrig varit inne i en kyrka. Text: Elisabet Sandberg och illustrationer: Maria Henje och Lotta möller
Det var studenter på Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet som väckte idén om att samla alla föremål som finns i en kyrka i ett uppslagsverk. De flesta av studenterna har ingen kyrklig uppväxt, en del av dem har aldrig varit inne i en kyrka och har sålunda ingen aning om vilka föremål som finns i kyrkorummet eller hur de används. Det här är en kunskap som de får först under utbildningen.
Projektledare Charlotta Hanner Nordstrand, universitetslektor, insåg att behovet var stort.
– Det här är ju föremål som de ska jobba med.
Uppslagsverket Kyrkans föremål – beskrivande lexikon berättar om föremålen objektivt – hur stora de är, vilket material de är gjorda av, vad de används till och symboliserar. De återges även i bilder, flera är tecknade av konservator Lotta Möller som också är formgivare.
För redaktionsgruppen, med textilkonservator Gunnel Berggrén, universitetslektor Joakim Hansson, universitetsadjunkt Maria Henje, fotograf Jon Erik Nordstrand och konservator Fanny Stenback, är det ett stort uppdrag.
– Det är ju inte klokt vad vi har gett oss in på. Egentligen skulle jag behöva titta närmare på en del föremål ute i kyrkorna men det hinns inte med. I stället använder vi fotografier och andra forskares studier. Just nu funderar jag över skillnaden mellan lockhäll och täckhäll, hur ska den häll som täcker en gravtumba benämnas? säger Charlotta Hanner Nordstrand.
Tack vare den kyrkoantikvariska ersättningen, KAE, har konservatorernas insatser ökat. Även ett allt fuktigare klimat i landet, som gör det svårare att bevara föremål, har bidragit till att konservatorer efterfrågas mer än tidigare.
– Konservatorerna behöver de här uppgifterna dels för att identifiera föremålen, dels för att kunna skriva vårdplaner. Och församlingarna behöver uppgifterna för att kunna göra förteckningar över dem enligt kulturminneslagen.
– Kyrkans medarbetare har också nytta av lexikonet. Det finns föremål som inte längre används och som är riktigt gamla och ovanliga. När ingen vet vad de används till kan de lätt komma på vift. Uppslagsverket kan hjälpa till att skydda föremål.
Att saker stjäls från kyrkor är inte helt ovanligt. För tio år sedan dömdes en person för att ha stulit ett stort antal föremål från kyrkor i norra Sverige. Charlotta Hanner Nordstrand ser ibland saker som ligger ute till försäljning på sajter på nätet.
– Häromdagen såg jag ett dopfat på en auktionssajt. Lampetter är också något som ofta har fått fötter.
Charlotta Hanner Nordstrand har också tillsammans med studenter sett till att få saker identifierade. Mycket finns fortfarande undanstoppat på vindar, som dopskrank till exempel.
– Vi hittade ett oblatjärn för en tid sedan, det var urspännande. Fram till slutet av 1800-talet bakades oblaterna i kyrkan, järnen ser ut som våffeljärn men är mindre och med runda små fördjupningar, säger hon.
– En annan gång hittade vi en ask till en brudkrona, men den var tyvärr tom.
A
Amerikabibel är en stor bibel, en s.k. familjebibel på svenska daterad till omkring 1860–1890. Den är vanligen tryckt och utgiven i Chicago. Gällande bokhantverket har amerikabibeln en för Skandinavien något otypisk stil, med pressförgyllda, svulstiga pärmar och stora spännen i nysilver. Dessa biblar har troligtvis utgjort gåva från emigrerade svenskar till deras hemförsamlingar.
(Källa: Kyrkans föremål – beskrivande lexikon)
B
Bursa. Ett pärmliknande kvadratiskt fodral för förvaring av corporalet. Bursan består av två hårda skivor, sammanfogade i ena kanten så att de kan slås ihop likt bokpärmar. Pärmarna är klädda med ett yttertyg och insidan fodrad med samma eller ett något tunnare tyg. Yttertyget är ofta dekorerat med broderi och kan vara av samma tyg som kalkklädet. Ibland är bursan försedd med en knapp och tillhörande ögla för stängning. Bursan med corporalet i ligger ovanpå kalken med klädet, tas ner och öppnas vid dukningen av nattvarden. Corporalet tas fram och breds ut på altaret och bursan ställs åt sidan. Bursan på bilden är formgiven av Anna-Lisa Odelqvist 1959.
C
Cingulum är den vita snodd eller band som håller samman alban och fäster stolan. Är det en snodd är den gjord av hoptvinnat vitt bomullsgarn. Är det ett band kan det vara ett enkelt vitt möstervävt band eller ett band sytt av samma tyg som alban. Det vita bandet är en symbol för sanningens och kyskhetens bälte och är ett tecken på beredvillighet till tjänst.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR