Kyrkans tankesmedja fyller 100

Hösten 1915 undertecknades Sigtunastiftelsens stadgar av dess grundare. Två år senare stod byggnaderna så pass färdiga att verksamheten kunde börja. Stiftelsens hundraårsjubileum firas just nu på olika sätt, bland annat genom boken Hamn för rebeller och änkenåder – Sigtunastiftelsen och författarna (Libris).

Där speglar Ylva Eggehorn Sigtunastiftelsens och den svenska skönlitteraturens gemensamma historia. Balanserat belyses författarna som genom decennierna gästat stiftelsen, deras verk och stiftelsens verkan. Det hade varit lätt att drunkna i oceanen av material. I stället skapar Eggehorn struktur och liv genom att stämma av huvuddrag i stiftelsens historia mot enskilda bärande detaljer. Hennes samtidigt böljande och strama stilistik gör läsningen till en njutning.

För mig – liksom för många andra författare i Sverige och Finland – har Sigtunastiftelsen betytt mycket. Den har närmare bestämt bidragit till min existens. Sedan 1937 har stiftelsen erbjudit sitt naturastipendium som innebär att en skrivande människa i lugn och ro får uppehälle under en månads arbete utan krav på motprestation. Att få vistas på Sigtunastiftelsen blev för mig en bekräftelse på att ”författare” kan få vara en identitet.

Ensam med mina tankar gick jag omkring i de stora salarna där historiens vingslag nästan hördes bokstavligen, och det slog mig: ”Det här känns som att vara författare på riktigt.”

Innan jag kom dit förmådde jag inte använda ordet ”författare” om mig själv. I och för sig är jag skeptisk än. Att skriva är ju något man gör, inte något man är, så ”skrivande” vore kanske bättre? Det kan verka som ödmjukhet men kanske är min skepsis ett sätt att slippa undan förpliktelser. Att säga ”jag skriver” låter mer anspråkslöst än ”jag är författare” och mindre självutmanande. Lever jag upp till författaridentitetens krav?

Så där går grubbleriets vågor vid arbetsbordet fortfarande, men när jag första gången kom till Sigtunastiftelsen stillnade de. Jag blev inte författare enbart genom att skriva, jag blev författare på Sigtunastiftelsen. Den erfarenheten tror jag mig dela med många. Sedan dess, varje gång jag besöker stiftelsen, upplever jag samma uppfordrande frid. Att vara författare innebär både frihet och förpliktelse.

Sigtunastiftelsens historia gestaltar det med eftertryck. Här ville ungkyrkorörelsen vid förra seklets början skapa en plats för dialog mellan teologi, kultur och ideologier. På 30-talet framstod författarkonferenserna på stiftelsen som ett slags kulturell beredskap, ett humanismens hemvärn. Hit kom överlevande från nazisternas förintelseläger. Här verkade från slutet av 40-talet och framåt banbrytaren Olof Hartman, stiftelsens direktor och en teolog med litterära ambitioner, känd för sin utveckling av dramat som gestaltning av den kristna berättelsen.

Allt detta och mycket mer kan inhämtas i Eggehorns bok. Medan jag läser den väcks tanken att Sigtunastiftelsen är en scen där dialogen oförtrutet fortgår inom och mellan de sakrala och sekulära kulturerna. Programverksamheten är idag levande och verksam. Författarna och forskarna fortsätter komma. Stiftelsen har förvandlats från anspråkslös kursgård till ett bättre hotell där lounge och kapell bokstavligen övergår i varandra. Kanske skulle ungkyrkorörelsen ha haft invändningar, men det går också att se det som exempel så gott som något på hur ett rum för levande samtal kan se ut.