Kristina Lindh har läst två aktuella kyrkliga tidskrifter - Nod och Tidens tecken.
De är snarlika till utseendet – svarta omslag med loggan i vitt. Det tematiska greppet är också detsamma, även om ämnena är olika, pornografi respektive ”plats”. De ingår dessutom båda två i den kyrkliga tidskriftsfloran, om än med varierande ålder på nacken. Vi talar om Nod och Tidens Tecken.
Nod är den etablerade av de två, från och med i höst med ny utgivare. Redan i samband med förra numret togs utgivarskapet över av Dagen, då också en redesign påbörjades och som i och med nya numret når läsarna.
Formmässigt är det ett klart steg framåt. Gamla NOD var en renodlad skriftställarprodukt, där lite energi lades på presentationen av materialet. Med omgörningen har man skapat en tidskrift med rytm och vinjetter.
Innehållsmässigt har man mer att förvalta. Nods arv är att lägga teologiskt raster över samtiden på ett sätt som – trots en periodvis pinsamt mansdominerad krets av skribenter – gjort den läst utanför kyrkliga kretsar. Under nya redaktören David Nyströms ledning verkar genusbalansen vara upprättad.
Det är förstås omöjligt att ta till sig ett ämne som pornografi utan att den pågående Metoo-rörelsen ekar under läsningen. Sexologer, kriminologer, präster med flera skriver problematiserande om relationen mellan porrkonsumtion, sexmissbruk och ett nytt digitalt landskap som dramatiskt förändrat både tillgången på porr och dess innehåll. Den kritiska hållningen är närmast total, men framförs av en avsändare som vill vara intellektuellt prövande hellre än salvelsefullt fördömande i sin syn på begärets kraft.
Tyvärr är många texter överlappande, flera skribenter säger samma sak. Tydligare avgränsningar behövs för att tidningsmakeriet ska kännas helgjutet.
Tidens tecken lider inte av någon överlappning, snarare tvärtom. Här bidrar vitt skilda skribenter med varsin text om platsens betydelse för ”tillhörighet och utanförskap, andlighet och materialitet”. Drivna pennor som Göran Greider, Anita Goldman och Negar Naseh, ger numret språklig höjd.
Här behandlas den judiska traditionens föränderliga relation till begreppet plats, den norrländska avfolkningsbygdens funktion i en urbant livsstilsupptagen samtid, liksom hur den svenska modernitetens sätt att förvalta tidigare kultplatser visar att sekularitet inte självklart står i motsats till avförtrollning.
Tidens tecken produceras av kyrkokansliet, det aktuella numret är det andra i ordningen. Tidskriften har pocketbokens form och görs ut som en sedvanlig antologi.
Frågan är vad den vill. På försättsbladet deklareras att de uppfattningar som framförs inte av nödvändighet överensstämmer med Svenska kyrkans. En ängslig formulering, i synnerhet som ingen av tidskriftens texter är påtagligt åsiktsdriven eller debatterande. Även målgruppen känns oklar.
Det finns mycket att säga om den kristna tidskriftssfären. Här finns alltifrån de som driver internkyrklig analys för en initierad krets, till de som vill locka den riktigt breda publiken. Nod och Tidens Tecken befinner sig, trots sina olikheter, någonstans däremellan. I duellen mellan de båda vinner Nod i ärende medan Tidens Tecken är en solklar segrare i fråga om stilistisk kvalitet.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR