”Man måste vara sann mot sig själv”

Där, säger Jesper Svenbro och pekar upp mot medeltidsborgen. Där satt Pär Lagerkvist när han skrev till Bonniers och bad om förskott på Gäst hos verkligheten.

Vi är i Cagnes-Sur-Mer, författaren Jesper Svenbros bas sedan många år. Den franska kustorten är nästan lika färgad av svensk närvaro som en lunch med akademiledamoten är av litterära referenser. Om bara två veckor kommer dess svenskkyrkliga församling bli kris- och sorgcentrum efter attacken i närbelägna Nice. Om detta vet vi givetvis ingen­ting när vi ses.

En flaska rosévin ställs fram. ”Jag har skrivit en dikt om rosé”, säger han och citerar raderna som drar en linje från buteljen på snabbköpshyllan till Galiléens heliga åkermark. Efter några timmar är bordet fullt av tidigare titlar.

Viktigaste bok framför oss är dock inte hans egen utan hans fars. Ett flitigt understruket Nya testamente på grekiska. Nästan ett helt liv har gått sedan han första gången såg det.

Han var åtta år och faderlös sedan bara någon vecka. Mötet med testamentet på pappa prästens skrivbord i Landskrona är ”en urscen”. En symbol för den korskopplade faders- och gudslängtan som präglar en av våra mest respekterade nutida poeter med andligheten som underström, oavsett om ämnet är grekiska klassiker eller skånskt 50-tal.

Trots detta kom Jesper Svenbros personliga tro som en överraskning för många när han 2011 gav ut Inget andetag är det andra likt, en bok om hur livet efter en stroke kan förvandlas till ett enda stort tack.

”Svenbro har blivit frälst!” utbrast recensenterna förfärat. Kritiken var långt ifrån enbart negativ, men tillräckligt yrvaken för att kvala in som träffande exempel på den svenska kulturens andliga beröringsskräck.

– Det finns en grundläggande gammal svensk misstro. Den bottnar i föreställningen att religionen är ett övervunnet stadium och aldrig kan vara en progressiv kraft, man räknar med en historisk utveckling från ett lägre stadium till ett högre. Det är ett slags självbelåten rationalism orsakad av att man vill vara på rätt sida i historien.

I vidare mening var det just en sådan kultursyn som en gång fick Jesper Svenbro att bryta upp från Sverige för att som antikforskare i Paris upptäcka andlighetens avgörande betydelse för det västerländska kulturarvet.

– Jag tror inte man kan fatta någonting av vad grekerna har tänkt eller åstadkommit utan att ta in deras förhållande till det gudomliga. Se bara på deras syn på den mänskliga handlingen. Människan är svag och kan inte åstadkomma något utan gudarnas hjälp. Varje handling av betydelse är föranledd av gudarnas närvaro.

Det hindrar inte att han själv var religionsfientlig på gymnasistvis i många år. Vägen till tro gick steg för steg, och länge var han förtegen även inför sig själv.

En dörröppnare var Tomas­evangeliet.

– Jag och min bror var lite av Guds barnbarn, intellektuellt upproriska. I det ljuset blev det före­givet gnostiska Tomasevange­liet spännande, det låg på kollisionskurs med det konfessionella.

Viktigaste hållplatsen var ändå upptäckten av pappans moraliska integritet under andra världskriget. I faderns tidiga bibel­studier hittade Jesper Svenbro en kristen etik som knockade honom.

– Hela min tro föddes i en absolut tillit till min far. Plötsligt stod jag inför något som inte kunde förhandlas bort.

Tro är tillit och det gudomliga bor i det mellanmänskliga. Jesper Svenbro bläddrar i utgåvorna, återläser de förflutna scener som grundlagt bilden av vad tro är. En mammas djupa förvissning att två små bröder kan fjällvandra på egen hand. En pappas genuina utbyte med utsatta församlingsbor. Jo, han blir rörd.

Jag frågar hur han ser på P 1:s fråga i vintras, den om huruvida man kan skriva bra poesi om man tror på Gud. Jesper Svenbro skrattar och säger att det är svårt att svara om man är part i målet. Redan för många år sedan sa han i en intervju att den enda intressanta poesi man kan skriva är om Gud.

Visst kan även Jesper Svenbro generas av allt för trosviss lyrik. ”Förvandla inte bönen till offentligt spektakel”, skriver han i Inget andetag är det andra likt. För att strax därefter vända på resonemanget: ”Borde du har förtigit det du verkligen upplevt?”.

– Det rådet stor oenighet i mitt hjärta. Bekännelse kan vara pinsamt, det tycker jag, och jag har väl själv gått över gränsen ibland. Men i grunden har jag varit rätt oförfärad när det gäller de här frågorna. Man måste vara sann mot sig själv, det är det litteraturen handlar om.

Var hittar man tron som motiv i svensk litteratur i dag?

– Tranströmer är ju ett strålande exempel. Han är faktiskt enastående.

Men bland levande, yngre författare?

– Det där vet man rätt lite om, eftersom det är sådant som ofta tar lång tid på sig för att komma upp i ljuset. Få 22-åringar har hittat fram till de uttrycksmedel som tillåter dem att berätta, det är så mycket annat som är i rörelse när det gäller utformningen av ett litterärt idiom. Man sneglar, lär sig. Det där tog väldigt lång tid för mig själv.

För den som sitter i Svenska akademien är sommartid lika med lästid. Fem framvaskade kandidater till årets Nobelpris ska genomläsas. Jesper Svenbro har rensat bokhyllorna inför min ankomst, men ber mig ändå att inte titta så noga.

Han säger att det i dag finns en stor religiös öppenhet i akademien, till skillnad från förr om åren då De aderton nog var rätt ”Dagens Nyheterska” i sin religiösa hållning. Akademiens remissvar på kyrkohandboksförslaget är ett bra exempel på förändringen, menar han. Det fanns aldrig någon tvekan om att ett sådant skulle skrivas – även om ärkebiskopen klassade resultatet som ett taskigt påhopp.

Sett till enskilda ledamöter har den kristna tron länge kunnat vara synnerligen framträdande­, som hos Birgitta Trotzig och Gunnel Vallquist. Båda har betytt mycket för honom. Det var de som fick honom att ompröva sin syn på fjolårets nobelpristagare Svetlana Alexijevitj. Själv tyckte han från början inte ens att det var litteratur, rent genremässigt.

– Alexijevitj är visserligen inte en religiös författare. Men hennes insikt om människans villkor har en djupt kristen ansats. Hennes verk handlar om människan i hennes elände. Man måste klara av detta att möta människan i hennes elände eftersom det är där möjligheten för Guds rike finns. För att vi alls ska kunna se varandra som jämlika.

Resonemanget är inspirerat av den judiska filosofen och mystikern Simone Weil, en betydelsefull tänkare för både Trotzig, Vallquist och Svenbro. För den sistnämnde har hon varit särskilt bekräftande, i sitt sätt att se linjen från Illiaden och Nya testamentet.

Jesper Svenbro reser sig och hämtar en pocketutgåva av Illiaden, där han själv skrivit förord utifrån Weils filosofi.

Han sätter sig vid bordet. Vinglasen är urdruckna. Osten, kryddad med citroner från trädgården, är uppäten. Gud är nära, svenskt klimat långt bort. Han läser högt:

Samma kärlek omsluter alla människor i deras förgänglighet, deras utsatthet. Och eftersom de är i lika mån utsatta finns det inte längre plats för något hat mot fienden. Fienden är som vi själva /…/ Insikten om människans elände är en förutsättning för rättfärdighet och kärlek.

Behöver kulturen tron?

– Jag kan bara svara att jag behöver den. Människan är svag. Gud är stark.

Tron i kulturen. Kan man göra bra konst om man tror på Gud? Detta är den avslutande delen i Kyrkans Tidnings serie om trons och andlighetens status i svenskt kulturliv.

Läs de tidigare intervjuerna med Tomas Andersson Wij och Virpi Pahkinen här bredvid!