Niklas Rådström ser bakom masken

I en orolig värld är det gott med en trygg hamn att angöra. Antingen i det stora, som efter en färd på flykt över livsfarliga vatten. Eller också i det lilla, femton minuter med Saltsjöbanan från Slussen.

Nedsjunken i en bekväm fåtölj med ett lurvigt terrierhuvud i knät och en av våra främsta författare mitt emot, känns det självklart att det blivit den första vårdagen för året just i dag. Med dagsmeja och glada solöar i rummet. Men även ljuset rymmer mörker.

Niklas Rådström berättar historien om Nizeyimana, den unga pojke som hans nya bok, En Marialegend, är tillägnad.

– Det var 1993 och vår yngste son hade just börjat skolan. Vi tänkte att vi skulle skapa förståelse för hur andra människor ute i världen har det och vi ville göra det på ett synligt sätt. Så vi tog ett fadderbarn, en pojke som hette Nizeyimana. Det kom ett fotografi och en liten berättelse om hans liv och familj. Jag har fortfarande brevet kvar någonstans.

Nizeyimana bodde i Rwanda och bara några veckor efter att hans brev kommit började medierna berätta om det fruktansvärda folkmord som utspelade sig där. Efter ytterligare några veckor kom ett nytt brev där det stod att man inte visste vart Nizeyimana hade tagit vägen. Att han hade försvunnit.

– Men vi hade fortfarande kvar fotot av honom, minns Niklas lite sorgset. Denna för oss helt okända lilla person som kom som ett namn, ett foto och en glimt av ett liv, för att så försvinna in i den förfärande ondskans skugga. Man blir väldigt tagen av sånt. Det kommer så nära, som bilden på den lilla pojken Alan i somras, drunknad där på stranden.

Idén med att skriva en bok som skulle heta En Marialegend och ha flera moment har Niklas Rådström burit på i åtminstone tjugo år. Han kunde inte släppa tanken på Nizeyimana.

– Det är precis samma sak som vi ser i dag. Med IS och Boko Haram, med kartellerna i Latinamerika och olika slags statsterrorism. Samtidigt står vi här med vår handfallenhet. Fast det är kanske inte så konstigt, varför skulle vi egentligen behöva en beredskap inför den sortens ofattbara ondska?

Romanen tvinnar samman tre berättelser med tre tidsplan. Men trots att den heter En Marialegend handlar den inte om jungfru Maria; namnet finns inte ens nämnt någonstans i texten.

– Mariagestalten finns i konsten på två sätt. Den ena är som bärare av livet, hon som bokstavligen föder det in i världen. En omhändertagande gestalt vi möter i en lång rad målningar som ett slags urbilder.

Den andra är pietàn, Jesu mor som håller sin döde son. Hon står för misslyckandet, att inte ha kunnat skydda.

– Det är två bilder av samma sak och samtidigt varandras motsats. En bild av livet självt som mynnar ut i att vi trots en massa ambitioner faktiskt dör.

Båda kvinnotolkningarna är närvarande i den nya romanen.

En Marialegend börjar med att en ung kvinna lämnas att dö av en hord barnsoldater efter en brutal gruppvåldtäkt i okänt land. Utan att det skrivs ut bär det tydliga tecken av Rwanda.

Berättelsen fortsätter i New York där en intendent på ett museum får uppdraget att ta över sin döda kollegas arbete och finner att hon blir allt mer indragen i dennas liv.

Den tredje delen handlar om den tyske 1500-talsmålaren Lucas Cranach som får uppdraget att rädda sin furste undan Karl den femtes belägring av Wittenberg samtidigt som han ska försöka hindra förstörelsen av en samling konstskatter.

Alla tre historierna slutar till sist i samma punkt med samma ord. Vilka ska inte avslöjas här, men ingen av dem ger något rosenskimrande hopp.

Trots det är det livets grund att återskapa sig självt i nya former, genom barn och förändringar i naturen i en ständig återkomst.

– Som naturen ser ut är det inte konstigt att den kristna tanken på återuppståndelse finns. Eller kretsloppstanken och återfödandet i andra trossystem. Det pågår en ständig växling mellan liv och död.

Niklas Rådström återkommer ofta till motsatser i det han skriver.

– Det är vad all konst sysslar med; att se bakom masken. Men den återspeglar också vad som finns framför, livets dubbelhet. Ta Shakespeares gestalter, de är alltid dubbla. För en stund kan man ha medkänsla med den grymmaste gestalt, för att så upptäcka att även de goda drivs av egennytta.

Niklas tar det gångna årets flyktingsituation som exempel. Före sommaren var den mest ett diffust problem. Så kom bilden av den lilla drunknade pojken, och under några månader hjälpte den alla att återerövra självbilden av oss som ansvarsfulla och goda. Sen så tröttnade vi och det slog åter över till motsatsen.

– Hur långt sträcker sig vår idealitet när den kommer nära? Självklart ska vi rädda folk från att drunkna i Medelhavet, men vad händer när flyktingarna bor för trångt i en förläggning nånstans och börjar bli missnöjda med sina liv?

Niklas Rådström har under lång tid varit de stora projektens författare och dramatiker. Dantes gudomliga komedi, de bibliska böckerna, Don Quijote, Mästaren och Margarita har han dramatiserat och nu har han nått fram till Homeros Odyssén.

– Det var inte riktigt meningen från början, men att få gå in i Homeros och hela den antika världen är en fantastisk möjlighet att bilda sig.

Och Homeros har en del att säga oss i dag, inte minst om gästfrihet och att öppna sin famn.

– Xenia, kallade man det för snart tre tusen år sedan. Främlingsvänskap var det stora framträdande moralbegreppet under antiken och helt centralt för Homeros.

Xenia innebär en plikt att ta emot en skyddssökande och ge skydd. Men också gästen har en skyldighet att inte ligga värden till otillbörlig börda.

Författare brukar alltid få frågan varför de skriver. Niklas Rådström besvarade den redan i den självbiografiska En handfull regn som kom för nio år sen. ”För att bedra, gäcka och besvärja döden. Andras död och min egen”, tyckte han då. Och så kan man kanske se det säger han, men tillägger att det nog ändå inte är hela sanningen.

– Allt vi skapar, oavsett om vi bygger, målar eller sätter barn till världen, sker utifrån en önskan att lämna något efter oss. Det vill alla. Den absoluta majoriteten av allt skrivande handlar om att vi ska komma ihåg det som är på väg in i glömskan och att vi ska återerövra det från döden.