Kent Wisti: Jag har ett frikort som ingen annan

En vanlig tallrik på ett vanligt köksbord i ett vanligt parhus. Vad hjälper det när bilden av kyrkan är stenålders och det räcker med en prilla under läppen för att den samlade pressen ska gå i spinn.

Kent Wisti tar en tugga räksallad och summerar året som Sveriges mest hajpade präst.

– En dag ska även jag slaktas.

Det vilar något både vilsamt och febrigt över honom. Såväl i närvaron på sociala medier, den som gett honom en plats på opinionsbildarparnassen, som i utstrålningen i verkliga livet. En form av inre dialog som sipprar fram, de motstridiga krafternas kamp.

Mer om den strax. Först en lägesrapport. Kent Wisti: Sedan oktober universitetspräst i Malmö. En yrkesvardag han lämnade för tre år sen, delvis på grund av dess strukturlösa karaktär, och som han nu återvänt till av samma skäl. Friheten är trots allt nödvändig för att få göra det han gillar allra mest – skjuta från höften. Tilläggas bör att tjänsten är något omformad sedan sist.

Det är lätt att glömma denna vardag med sina grå zoner. Utifrån sett verkar Kent Wisti aldrig lämna rampljuset.

– Folk frågar hur jag hinner med. Eftersom jag syns på många ställen ser mitt liv mer hektiskt ut än vad det är. Men visst har det varit ett intensivt år.

Man skulle kunna prata länge om vad alla satirteckningar, debattartiklar och tweets säger om Kent Wisti. Det intressanta, om han själv får avgöra, är dock vad de säger om kyrkan. Efter ett år i hetluften är det frågan om kyrkans relation till kändisskap som angår honom mer än något annat.

– Jag har haft en föreställning om att all den här uppmärksamheten skulle få handla om Svenska kyrkan så mycket som möjligt och om Kent Wisti så lite som möjligt. I medierna har det på många sätt blivit så. När journalisterna väl betat av sin fascination inför snuset och svordomarna har texterna gett utrymme åt tro. Problemet är att kyrkan inte vet hur man förvaltar det medieutrymme som en kändispräst genererar.

Var finns de kyrkliga spinndoktorer som vill veta vad som ligger i pipeline? Var finns kommunikationsavdelningarna som vill diskutera vad som kan kommuniceras i de olika sammanhangen? När det kommer till kritan han har känt sig ensam.

Kritiken kan kännas ovanlig. Kyrkan anklagas annars ofta för att vara kändiskåt och ta in namn utifrån som ska ge status. Kent Wisti skulle kunna ses som ett exempel på att man kan komma inifrån och tillåtas växa.

– Det är sant. Jag har inte sett det så, kanske har inte min självbild hängt med riktigt. Men hela min goodwillstatus har jag ju fått av kyrkan! Det är något kyrkligt jag förvaltar, inte mitt eget namn.

Wisti har orsaksanalysen klar. Kyrkan applåderar gärna enskilda röster som bryter med det förväntade medelklassiga förkunnelsespråket. Men som organisation är man inte beredd att tala som vanligt folk. Därmed förs den föråldrade bilden vidare.

– Tidningarna kallar mig rebell. Det blir jättefånigt. Jag är oerhört omhuldad i kyrkan och har fått ett frikort som nästan ingen annan. Men i och med att föreställningen om kyrkan som dogmatisk och fyrkantig lever kvar så läser omvärlden kartan helt fel. Det säger jag i varje intervju.

Nej, inte med bästa vilja kan han kallas teologiskt kontroversiell. Han är inte ens kritisk mot den kyrkliga makten. Rebellerna är andra, menar han. Kristen Opinion till exempel.

Det hindrar inte att Kent Wisti provocerar på riktigt. När han säger att han inte ser sig som provokatör brukar folk skratta. Då tänker han på det som brukar kallas genusyrsel. När någon jobbig feministmänniska efter lång tids bearbetning får honom att byta glasögon och inse att ”så kan man också se det!”.

– Aggressiviteten som mina bilder kan skapa handlar i hög grad om att de presenterar en ny världsbild och att denna nya världsbild känns hotande för hela ens existens.

I praktiken är han själv en av de "vita kränkta män" han gör sig lustig över. Det är vi alla. Problemet är inte att sverigedemokraterna får 20 procent utan att de flesta inom sig har en liten Sverigedemokrat som hela tiden växer i takt med att samhället normaliserar de värderingarna. Det är den sidan hos sig själv han vill oskadliggöra och förlöjliga, inte männen som sitter med sina fredagsfyllor i Kävlinge.

Vad handlar ditt genomslag om?

– Det handlar helt och hållet om att den rollen behövde besättas. Kyrkan har länge haft sina kändispräster. Vi är ju lite av samma sort.

Vilken sort är det?

– Män med anknytningsproblem. Titta på de präster som är mest omtyckta i församlingarna. Det är ofta sorgkantade personer med kvinnoaffärer eller alkoholproblem i bagaget. Genom sårigheten fångar man upp en allmän-existentiell sorg och längtan. Trasigheten kombineras med en gränslöshet som gör att man kan prata om det utan att bli generad.

Själv kan han uttrycka sig personligt för en halv miljon radiolyssnare om sådant han aldrig skulle prata om med sin fru hemma i soffan. Det handlar om olika sätt att hantera intimitet.

– Jag har inga vänner. Jag umgås aldrig med folk. Jag såg nyligen Jonas Gardell på Min Sanning i SVT. Att stå på scen är skådespelarens sätt att umgås, sa han. Jag känner igen mig helt i det.

Rollen ligger sedan länge både nära och långt bort. Redan på skolgården var han killen med passerkort till såväl direktörsbarnen i Muf som killarna på el- och telelinjen. Alltid välkommen men utan egen tillhörighet. En kodknäckare driven av rädslan för att bli avvisad. Och jo, stråk av någon bokstavskombination finns sannolikt i botten.

Skuggsidorna har genererat en förbluffande kreativitet men också destruktivitet och svek. I dag har han för kanske första gången i livet hittat ett sammanhang där han kan känna sig som en i mängden. Vilket det är håller han för sig själv. Även den gränslöse har en gräns.

Ett år med livsfrågor från allmänmedia har lärt honom att inget berör som när han talar om trons uppgift att hjälpa människan att orka leva och våga dö.

– Även om livet kan vara spännande och lustfyllt tror jag att alla tycker att det också är svårt. Det är skitjobbigt att leva! Men det pratar vi inte om.

Många människor avundas dem som har en tro. Man skulle själv vilja, men kan inte.

– Det handlar om ett missförstånd. Vi har fått lära oss att tro är att befinna sig i en kyrklig kontext. Men att gå hemma och längta efter en gudomlig närvaro – det är ju djup teologi. Och det gör väl alla! Alla vet hur det är att sitta i kyrkan och se hur andra har en så nära gudsrelation samtidigt som det inte händer någonting i en själv.

2016 har varit ett omtumlande år för fler än Kent Wisti, för att uttrycka sig milt. Den globala utvecklingen oroar och ritar om de ideologiska kartorna. Världen knackar också på i kyrkan och skärper stridslinjerna. Kent Wisti är lika irriterad som alla andra på positioneringarna. Samtidigt måste man våga strunta i dem.

– Jag kan förstå att man talar om migration i termer av flöden och siffror. Jag kan också förstå det rimliga i att man stänger Öresundsbron. Men det måste finnas motkrafter till det. Kyrkan ska vara en sådan, även om de låsta positionerna innebär att man då läser den som vänster.

Vad önskar du dig av 2017?

– För egen del ska jag vara så lite strategisk som möjligt och bara låta saker hända. För kyrkans del önskar jag någon form av urladdning. Att de rebelliska rösterna gavs ett forum. Mitt i sin aggressivitet och frustration säger de viktiga saker.