Präst med ångest i Falkenlands nya roman

– Inte fasen trodde man att man skulle skriva om ämbetsfrågan 2018, säger Christine Falkenland med ett stort skratt precis när vi avslutar intervjun i förlagets samtalsrum på Sveavägen i Stockholm.

Redan tidigt i sitt författarskap visade hon insikt i och intresse för andliga motiv. Med romanen Själasörjaren går hon djupare in i tematiken och låter hela berättelsen ta plats i en fromhetstradition med drag av västsvensk högkyrklighet.

Landsortsprästen Erland är from men sträng. En stränghet som mest riktar sig inåt, något som stärker romangestaltens trovärdighet och gör honom olik många andra fiktiva präster. Minns till exempel den sadistiske kyrkoherden i Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander.

– Jag blev kristen på egen hand när jag var ung. Jag var inte sträng utåt sett men hade ganska höga krav på mig själv. Nu ville jag låta en del av tankegångarna kring regler, lag, renhet och ideal komma till tals genom en romankaraktär, säger Christine Falkenland.

Prästen Erland får besök i prästgården av Claudia, en gammal kamrat från Evangeliska gymnasiet. Hon går hos en psykiater men känner ett behov av att komplettera med prästerlig själavård. Erland minns hon som trygg och uppriktig i sin tro. Kan han ge henne det hon saknar?

Erland i sin tur kommer ihåg Claudia som attraktiv och gränsöverskridande. Hon var den enda flickan på skolan som högt förklarade att hon skulle bli präst, i strid med skolans syn på den så kallade ämbetsfrågan. Men Claudia blev aldrig präst. Erland möter en sårbar, åtråvärd kvinna och släpper henne för nära för bådas bästa.

Att en själavårdsrelation kan urarta är ingen nyhet för Kyrkans Tidnings läsare. Men hur ser den processen ut inuti prästen och konfidenten? Det ger romanen Själasörjaren en bild av.

Erland har en god förståelse för nåden men låter lagen ta för stor plats.

– Jag tror han behöver reglerna och gränserna för att hålla sig i schack. Det lagiska har en kontrollfunktion för honom. Med psykoanalytiska termer skulle man kunna säga att han har ett strängt och starkt överjag och att han försöker hitta metoder för att hålla onda tankar borta.

Något som fungerar, ända tills Claudia dyker upp. Hon kommer från hans förflutna och väcker en glömd längtan efter att få vara ung, kroppslig och spontan. Okontrollerad.

Han och hustrun Marta har kommit överens om att sexuellt samliv bara har med fortplantning att göra. Onani ska också undvikas, det är bara att i onödan ”mata
odjuret”. Att hänge sig åt sin drift, därtill i en utomäktenskaplig relation, väcker stark ångest hos Erland. Samtidigt finns en lockelse som inte bara handlar om få utlopp för sina fysiska behov. Otroheten aktiverar också hans självförakt, som både blir bekräftat och utmanat. Å ena sidan: jag fattig, syndig människa. Å andra sidan: en sexig kvinna vill ha mig.

I Själasörjaren återvänder Christine Falkenland till ett ämne hon utforskat tidigare: projektion i mänskliga relationer. Hur en eller båda parter omedvetet skapar en orealistisk bild av den andre. Ofta handlar det om att ”du ska vara det jag behöver från dig”. Ibland urartar projektionen till ren besatthet.

– Jag tycker projiceringar är spännande. När blir det ett möte mellan ett jag och ett du? Ett genuint jag och ett genuint du, där vi inte gör varandra till objekt eller projektionsytor. Hur kommer man bortom projektionen?

– I terapi handlar det ju också mycket om överföring. Claudia lägger över på Erland en förmåga att nästan frälsa, ”save me”! Som om han satt på något slags nyckel.

I terapisituationen är det också vanligt att klienten förälskar sig i terapeuten och kanske börjar testa sin attraktionsförmåga. För Claudia är det redan från början en drivkraft att inte bara söka nåd och tro hos Erland utan också hans sexuella bekräftelse.

Är hon belåten eller besviken över att hon lyckas? Ville hon innerst inne möta en tro som inte dukar under för frestelser? Det är en öppen fråga. Helt klart är det i alla fall början på en katastrof för dem båda, med flera oväntade och omskakande följder.

Christine Falkenland säger att hon intresserar sig för hur olika slags personliga problem särskiljs från varandra men samtidigt sammanblandas: själsliga, psykiska, psykologiska och andliga.

– Och hur man ska se på ondska, det vill jag också undersöka. Samtidigt vill jag inte göra Erland till en schablonfigur. Jag vet inte hur många deckare jag läst där man alldeles för enkelt ger förklaringen att någon ”fått en så sträng religiös uppfostran”.

– Jag vill att man ska se var Erland kommer ifrån och att han är dubbel – han är både hängiven och stark på många sätt. Det finns något gott också i att ha ideal och faktiskt försöka hålla vad man lovat.