Prästdöttrar som griper tag

Maria Gustavsdotter har skrivit romaner på heltid sedan 2001. Det har blivit ett tjugotal och de flesta är historiska med ett kvinnligt perspektiv.

– Jag vill bjuda läsaren på en verklighetsflykt. Hon ska känna att hon läser en bra bok och förflyttas till en annan plats i en annan tid. Och förhoppningsvis är hon glad över att leva i dag och inte på 1600-talet.

Kyrkans Tidning hälsar på Maria Gustavsdotter i hennes och makens hemtrevliga hus i Uddevalla. Det har gått trehundrafemtio år sedan de påhittade systrarna Morlandeus växte upp i Morlanda prästgård på Orust. Och mycket har hänt under de gångna seklen. Bohuslän har tillhört Sverige sedan freden i Roskilde 1658, efter att ha varit ömsom danskt, ömsom svenskt under århundradena. Och framför allt har vi kvinnor blivit myndiga och fått mer att säga till om.

Prästdöttrarna lever i Herrans tukt och förmaning ständigt övervakade av sin stränge fader, tillika kyrkoherden Morlandeus. I trilogins första del Ulrikas bok får ett oskyldigt skämt ödesdigra konsekvenser för den äldsta dottern i hushållet.

Maria Gustavsdotter har skrivit en riktig bladvändare. Hon målar upp en dramatisk berättelse i både krig och fred. Trots att den är fylld med historiska detaljer känns den inte tung.

– Jag ville skriva en roman om när Bohuslän blev svenskt. Landskapet bytte nationalitet tio gånger under århundradena. Och jag ville skriva om kvinnornas situation på den här tiden. Jag valde att skriva om prästdöttrar eftersom mina huvudpersoner måste vara lite bildade för att kunna vara med om det jag utsätter dem för.

Berättelserna om prästdöttrarna tog över. Medan Ulrikas bok handlar om hur lågt en människa kan sänka sig för att överleva så tar Katarinas bok upp vad krig gör med människor. Den sista boken i trilogin om lillasyster Ebba behandlar tvångsgiftet.

Men Maria Gustavsdotter har ingen hand med flickorna Morlandeus, de vill fortsätta berätta om sina liv och hon har bara att skriva.

För den som blev besviken när trilogin tog slut väntar en glad överraskning. Redan nu finns en fjärde roman i serien, Ylvas bok. Och en femte är på gång. Där emellan har Gustavsdotter hunnit berätta om Gustav Vasas andra dotter i Den gyllene hårnålen.

Ty Maria Gustavsdotter är en produktiv kvinna. Hon sitter på sin skrivkammare på andra våningen hemma i villan och jobbar från morgon till kväll. Lite intensivare i perioder då en roman är på väg att avslutas. Idéer saknar hon aldrig. Snarare är det besvärligt att sovra och välja mellan alla de ämnen som poppar upp.

– Problemet är att genomföra alla idéerna. Just nu funderar jag på Gustav Vasas tre söner. Dem har ingen skrivit om. Och så skulle jag ville skriva om en elak kärring på 1300-talet.

– Skrivandet finns i mig hela tiden. Jag tänker bäst när jag sitter i husbilen, bredvid maken som kör. Eller när jag promenerar. Det är verkligen en gåva jag har fått. Enda gångerna som jag kan koppla av är när jag är på semester utomlands.

Varför det blivit historiska romaner är enkelt att förklara.

– Jag har alltid gillat historia. Jag läser själv historiska romaner. Jag tycker det är spännande och roligt att göra research.

– Människors innersta är evigt och likadant vare sig man lever i dag eller levde för femhundra år sedan. Vi behöver ge och få kärlek, behöver vänner och förtrogna, att både ge och få stöd och uppmuntran.

Men Maria Gustavsdotter pluggade inte historia på universitetet. I stället blev hon tandläkare precis som far sin. Skrivandet pockade dock på. Under åren med småbarn skrev hon någon timme om dagen. Den första riktiga romanen var en deckare som utspelade sig på en tandvårdsklinik.

– Jag hittade en fantastisk metod att mörda. Men jag lyckades inte hitta något förlag som ville ge ut boken. Man sa att det inte fanns någon marknad för deckare i svensk miljö. Detta var 1990. Jag kanske skulle pröva igen, säger hon med ett leende.

Under några år skrev hon noveller och kortromaner. Men 2005 fick Maria Gustavsdotter två romaner utgivna. Hon blev medlem i Sveriges författarförbund och titulerar sig sedan dess författare.

Det har blivit ett tjugotal romaner och några barnböcker.

– Ibland när jag får skrivkramp så tänker jag – vad håller jag på med? Är det inte dags att gå i pension? Men så lossnar det. Och det ger mig så stor tillfredsställelse att skriva. Varje bok om prästdöttrarna har cirka 10 000 läsare.