Skulden blir filmtrilogi

En orsak till att de ville göra filmen heter Uno och är fyra år – parets son. Föräldraskapet satte igång alla skyddsmekanismer och de hade mardrömmar om att något skulle hända honom.

Samtidigt läste de om en pappa som glömde sitt barn i bilen, så att barnet dog. Tankarna började snurra: vad för slags människor kan göra något sådant?

– Man inser att det är alla slags människor – det kan hända vem som helst. Vi ville försöka förstå och lära, säger Frida Barkfors.

Familjen bor i Köpenhamn men kommer att göra filmen i USA. Under våren ska föräldrar som förlorat barn genom egna försummelser intervjuas. Frida Barkfors beskriver de olika cirklar som de vill skildra: hur föräldrar som har dömts behandlas av rättssystemet, av press och allmänhet, av vänner och familj.

Och det svåraste: hur den som har orsakat sitt barns död behandlar sig själv.

Filmarna har bara intervjuat en förälder ännu, en pappa vars son dog för elva år sedan.

Hur klarar han att leva med vetskapen om vad han är skyldig till? Frida Barkfors berättar att han har haft ett stort stöd av sin familj, hans fru har aldrig anklagat honom. Ändå har han haft svårt att prata om händelsen – intervjun med Frida och Lasse Barkfors är ett av mycket få tillfällen när han har talat om det.

Många i omgivningen är snabba att döma, säger Frida Barkfors. Varje gång något liknande händer kommer reaktionerna: ”de borde fråntas sina barn”.

– Sådana händelser är ett trauma för alla. Jag kan förstå känslorna och varifrån de kommer – vi är rädda att det ska hända oss själva, det kan vi inte klara av, därför blir reaktionerna ett sätt att hålla det ifrån sig. Det är otroligt viktigt att förstå mekanismerna. Jag undrar också om det är nödvändigt att straffa med lagens hjälp – har inte de här föräldrarna straffats tillräckligt? Den frågan vill vi gärna ställa.

Death of a Child är andra filmen i en trilogi. De allmänmänskliga frågorna om skam och skuld, straff och förlåtelse är än mer påträngande i parets första gemensamma film, Pervert Park. Där träffar de sexdömda män, samhällets utstötta som bor i ett eget husvagnsområde. Filmningen började inte alls som något projekt för att försöka förstå, mer som en undersöknings- och bildningsresa.

– Vi bestämmer inte på förhand vad vi ska komma fram till, vad tittarna ska tycka. Filmen är en resa, vi försöker undersöka ett fenomen och hoppas att publiken ska göra resan med oss.

Frida Barkfors säger att bilden av de sexdömda inte stämmer med verkligheten.

– Det är viktigt att se att gränsen mellan oss och förövaren är hårfin. Många av dem som är sexdömda har ju själva utsatts för övergrepp. Det här har blivit ett jätteprojekt där vi hoppas kunna lyfta debatten och bryta cirkeln. Om behandling sätts in på offer och på förövare på ett tidigare stadium – då kan vi börja läka som samhälle.

Hur var det att träffa människor som de flesta inte skulle vilja närma sig, inte ens om de fick ett kulturpris?

– I början var vi ganska vaksamma och rädda, det var ju något okänt. Jag minns fortfarande en intervjusituation med en av de sexdömda när jag såg till att jag var närmast dörren – han var inte stabil mentalt. I övrigt kände vi oss trygga.

Paret förnekar inte de fruktansvärda gärningar som de sexdömda har gjort. Men de vill visa att de som personer är mer komplexa än den gängse bilden av dem – de är mer än sina onda gärningar.

Många skulle ändå säga att det inte går att förstå och förlåta vad de har gjort.

– De som ser filmen är fria att känna vad de vill. Vad vi försöker göra är att berätta det som vi har upplevt. Jag är övertygad om att så som det blev en ögonöppnare för oss, så kan det bli för andra också.

Frida Barkfors säger att hon inte håller professionell distans när hon filmar.

– Jag försöker bara möta dem så som jag möter alla människor. Det har varit extremt jobbigt, mycket tårar. Speciellt som vi hade med vår son.

Men nej, sonen var aldrig med i parken och träffade inte heller de sexdömda. Utomstående har frågat paret hur de skulle reagera om deras egen son hade utsatts för brotten.

– Jag hade ju reagerat som vilken förälder som helst. För oss handlar inte filmen om det. Men om vi kan se varför de handlar som de gör, kan vi förhindra att det sker. Vår känsla för Uno har ju bara bidragit till den övertygelsen.