Teologin blev toner för folket

Visst kan en liten församling ha stora drömmar. Men vad gör man av dem rent konkret? Det var frågan när traktens tonsättare och Hjärnarp-Tåstarps nye kyrkoherde började samtala för mer än ett år sen.

Kompositören och ljudkonstnären Stefan Klaverdal hade bott i församlingen i några år och ville bidra till det lokala samtalet. Kyrkoherde Ann D Lidgren ville vidga kyrkans kontaktytor. I bagaget fanns ett mindre projekt med meditativa konserter som väckt mersmak; musiken som vägen in i de existentiella frågorna.

– Vi ville starta ett samtal om frågor som vi upplevde var viktiga. Vad är döden? Vem är Jesus för dig? Vi visste också från början att det var det personliga tilltalet vi ville åt, säger Stefan Klaverdal.

Pengar fick de från stiftet, ett belopp på runt 400 000 kronor, inom ramen för ett lärandeprojekt med syfte att få personal och församling att tala mer om tro.

Tillsammans med filmaren Thomas Romlöv, som också tillhört projektgruppens kärna, kontaktade man ett antal personer ur egna nätverk, okända kretsar, församlingens verksamhet samt konfirmandgrupper i stiftet. Inbjudan var generellt formulerad: ”Får vi träffa dig och prata om existentiella frågor?”. Ingen av de tillfrågade fick några detaljer i förväg, det var viktigt att få fram de spontana svaren.

– Vi har pratat med människor från nio till 85 år. Alla har intervjuats en och en. Några har varit troende, andra ateister. Någon var klar på en kvart, andra hade aldrig slutat om vi inte stoppat dem.

Intervjuerna har ställts samman till tio filmer, en om varje fråga. Utifrån varje film har sedan Stefan Klaverdal gjort en melodi.

– Melodin fungerar som en konstnärlig kommentar. De är superenkla, man kan sätta in dem i ett större musikaliskt sammanhang. Alla ska kunna göra sina tolkningar.

Resultatet finns nu i form av CD-skiva samt ett studiehäfte med körsatser, noter och frågor för samtal. Vad är livet? Vad är ett barn? Bland de vidhängande lästipsen finns den franska författaren Anna Gavalda och professorn i religionsfilosofi Mikael Stenmark. Filmerna redigeras och är snart färdiga för spridning. Allt ska kunna användas i församlingsarbete och kunna skräddarsys efter resurser och förmåga.

Intervjuerna sändes som podd förra julen och filmerna har visats för publik av olika slag. För det helt okristna kulturgänget från Malmö – som tyckte att frågorna om döden var angelägna men kände sig lite obekväma när det kom till det där med Gud. Och för den lokala samtalsgruppen med 80-plussare hemma i Hjärnarps församling.

En av frågorna, den om döden, har också gett upphov till föreställningen Får jag dö i din famn? där sångerskan Negar Zarassi medverkat och där man samtalar med publiken i pausen. Föreställningen har getts i Lund, Hjärnarp och
Göteborg. Till våren väntar nya orter.

Efter ett års produktion är det läge att summera lärdomarna från Mittemellan, som projektet kallas.

– Dels har vi upptäckt hur vi själva förhåller oss till de existentiella frågorna. Jag har lärt mig att tala mer otvunget, inte minst om kristendomen. Nu kan jag göra det på ett sätt som gör att människor inte känner sig hotade.

Dels har de insett att alla relaterar till livets kärnämnen.

– Alla har samma funderingar men ingen pratar om det. Det saknas tid, tillfälle och plats.

Visst vet man att kyrkan finns, men när man kommer dit med sina frågor är det ofta i samband med en livskris. I vardagslivet ryms sällan de där samtalen. Det gäller även de anställda, säger Stefan Klaverdal. Inte ens de som har kyrkan som vardag pratar om livsfrågor på riktigt. Om inte kyrkan är bekväm med livsfrågorna – vem ska då vara det?

Bilden av svensken som valhänt när det kommer till det existentiella är både sann och falsk, menar han. Ställer man direkta frågor är folk inte alls valhänta, däremot är många ovana och kan ha svårt att hitta orden.

– Man har inte stött och blött sina tankar, och har lite naiva idéer.

Samtidigt finns det en kvalitet i just det där naiva. En ärlighet.

– Bland de intervjuade finns ett antal präster. Många av frågorna har de svar på, men det är inte alltid deras egna svar. De kände det själva, några sa det rakt ut. Andra sa det inte, men man märkte att de svarade i sitt ämbete.

På filmerna ser man att prästerna har prästskjorta. Det ger automatiskt deras röster en särskild tyngd. Trots det, eller kanske just därför, har publiken många gånger reagerat med förvåning: ”Det var inte prästerna utan barnen som hade de bästa svaren!”.

Testperioden är slut. Nu hoppas Stefan Klaverdal att projektet får spridning och blir använt både i och utanför kyrkan. Av körer som vill fördjupa samtalet om relationen mellan musik och teologi. Av präster som visar filmen i gudstjänsten. Folk från skolans värld har visat intresse av att pröva det i undervisning.

Och namnet då, Mittemellan, vad kommer det sig av?

– Det står för att de här frågorna hamnar mitt emellan. Mellan kyrkan och världen, mellan stolarna i vardagslivet. Det är också ett uttryck för vad det är att vara människa. Man är mitt emellan födelse och död.