På sistone har jag börjat lägga märke till att människor allt oftare tar ordet ”väckelse” i sin mun. Som om det var något vi skulle kunna se fram emot, i vår livstid. Som om det var något vi borde se fram emot. Senast var det i en nyutgiven bok, Sök Guds ansikte av prästen Anders-Petter Sjödin (som jag säkert hade känt till om jag varit lite oftare på Oas-möten). Sjödin skriver om sina erfarenheter av karismatik, både i Sverige och som Afrikamissionär och om sin längtan och bön: Herre! Gör det igen! Han berättar om när han fick vara med och be för en pojke som fötts utan öron, och plötsligt började öronen växa ut. Han berättar om en konfirmandlektion då en yngling ville pröva om prästen verkligen menade vad han sa eller bara pratade och föreslog: be att Anden kommer hit! Nu? Ja, varför inte? Och Anden kom, med kraft. Prästen var nästan mer förundrad än konfirmanderna: Här och nu, en vanlig vardagskväll i en svensk förort!

G K Chesterton, den engelske apologeten, skriver i boken Ortodoxi om Guds nyfikenhet och ständiga skaparglädje. Att vara blaserad är, menar Chesterton, en synd som enkom vuxna människor ägnar sig åt. Varje gång ett barn föds säger Gud: En gång till! En gång till! Som om Han aldrig hade sett ett nyfött barn förut. Varje barn, varje blomma, varje dag är full av nya möjligheter, en värld i sig själv.

Därför tänker jag att i den mån vi svenskkyrkliga i dag inte längtar efter väckelse så är det för att vi har förlorat egenskapen som barn har gemensam med Gud: nyfikenhet och skapar-glädje, förväntan att något märkligt och storslaget skulle kunna inträffa, närsomhelst. Vi har förlagt den sortens förväntan till välproducerad tv-underhållning. Under och tecken, det är sådant som de sysslar med på Pixar.
Ändå finns det bevisligen människor mitt ibland oss (och kanske är de fler än man tror) för vilka ”väckelse” inte bara är ett tomt ord utan rena rama verkligheten. Jag skulle vilja vara en av dem.