Sverige har under de senaste åren gått mot en allt mer restriktiv immigrationspolitik. Detta trots att invandring i längden ofta är gynnsamt både för de människor som kommer och för mottagarlandet. Problemet är sannolikt att attityden till immigration i grund och botten är en existentiell fråga och att vi har svårt att tala om den, skriver Jonas Lindberg i en gästledare.
Sedan Sverige stod med öppna armar vid den stora flyktingvågen hösten 2015 har opinionen gått i motsatt riktning, vilket inte minst den senaste partiledardebatten i SVT var ett tecken på. Det är egentligen ingen överraskning. Samma mönster uppstod exempelvis i Danmark efter att en liberal utlänningslag infördes 1983 och i förlängningen gav upphov till Fremskridtspartiet och sedan Dansk Folkeparti. Det finns alldeles uppenbart strategiska vinster att göra på att politisera immigrationsfrågorna, så också i vårt eget land.
Det är nämligen inte friktionsfritt att ta emot människor från andra länder, i synnerhet inte när de kulturella avstånden är stora och många bär med sig traumatiska upplevelser. Integration kräver arbete, från båda håll, men i stället tenderar den politiska debatten att gå ut på att vädra egna fördomar.
Det är inte minst vanligt att förknippa invandring med kriminalitet och det är helt riktigt att det är en överrepresenterad grupp i statistiken. Men när hänsyn tas till socioekonomiska förutsättningar försvinner den skillnaden. Det är framför allt fattigdom som driver människor in i brottslighet, inte etnicitet. En variant på samma tema är att påstå att våld i nära relationer är vanligare bland utlandsfödda, men enligt en alldeles färsk studie tycks det inte finnas något sådant samband. I stället är det faktorer som missbruk, psykisk ohälsa och kontrollerande beteenden som utgör grogrund för sådana problem.
Om vi i stället söker positiva ingångar i samtalet om immigration kan vi konstatera att arbetskraftsinvandring är en ekonomisk framgångssaga för alla, även när det handlar om lågkvalificerad arbetskraft. I genomsnitt ger invandrare ett ekonomiskt överskott till sitt nya hemland efter omkring tio år och för utflyttningskommuner kan nya invånare skapa framtidstro. När det gäller kulturella effekter är det svårare att mäta, men historiskt sett brukar idéutbytet och kreativiteten i ett samhälle gynnas av invandring.
Så var klämmer då skon egentligen? Handlar det bara om okunskap eller oförmåga att se det större perspektivet? Vi kan konstatera att det alltid kommer att finnas exempelvis flyktingar som har svårt att bidra ekonomiskt eller som har svårt att passa in. Då är det lätt att peka på den gruppen som ett problem och sedan hävda att det gäller alla invandrare. Det är som bekant lätt att jämföra det bästa hos sig själv med det sämsta hos den andre.
När Mikael Kurkiala vid Svenska kyrkans enhet för forskning och analys för en tid sedan skrev i Dagens Nyheter menade han att näthat handlar om en brist på andlig mognad, när moralen har förlorat sin allmängiltighet genom att delegeras till den enskilda individen. Vi kan med fördel föra ett liknande resonemang om immigration.
I ett land som hyllar idealet att tro ska vara en privatsak hämmas samtalet om existentiella frågor. Det påverkar sannolikt inte bara folkhälsan negativt, utan också samtalet om grundvärderingar. I exempelvis kristen tro och teologi finns resurser i form av begrepp som kallelse, tjänande, kärlek till sin nästa och jämlikhet, som alla har bäring på immigrationsfrågan.
Det som tycks saknas i den debatten är en i grunden existentiell fråga, nämligen svaret på varför vi ska utsätta oss för svårigheter för någon annans skull och vad vi ska använda våra resurser till.
Vi kan naturligtvis inte begära att alla ska komma till samma slutsats om det, men bara att försöka föra det samtalet är en viktig början.
Jonas Lindberg
”Det som tycks saknas i den debatten är en i grunden existentiell fråga, nämligen svaret på varför vi ska utsätta oss för svårigheter för någon annans skull och vad vi ska använda våra resurser till.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR