Dagens unga vuxna tillhör en generation som längtar efter äkthet och ordning. Det gäller därför också många av kyrkans nya medarbetare, vilket kan förklara delar av den kyrkliga debatten. Men precis som sina föregångare måste också denna generation få vara med och sätta sin prägel på kyrkan.
72 präster och diakoner vigdes i elva av landets stift i helgen. Det är 20 fler än i fjol vid samma tid.
Majoriteten av dessa nya kyrkomedarbetare är födda på 80- och 90-talen och tillhör därmed den så kallade Generation Y eller millenniegenerationen. Precis som varje nytt släkte sätter sin prägel på samhället kommer också de att göra det på kyrkan och har delvis redan börjat göra det.
Den stora kullen som föddes efter kriget kom att präglas av 60-talets sociala och globala uppvaknande och vi kan till exempel se många spår av det i psalmboken från 1986. Deras barn, Generation X, präglades i sin tur av den normupplösning som blev följden av att de stora berättelserna och samhällets traditionella auktoriteter förlorade mycket av sitt inflytande. På prästutbildningen ville inte studenterna längre ha färdiga svar och fick därför allt oftare höra lärarna säga ”vad tycker du själv?”.
Som så många gånger förr svänger dock pendeln från en generation till en annan. Dagens unga vuxna har i stället formats av ett krismedvetande och har tröttnat på att ständigt behöva välja själva. Det globala kriget mot terror, liksom finanskris, polarisering och populism har färgat deras världsbild. Deras uppväxt har därigenom präglats av både inre och yttre osäkerhet.
I en rapport från analysföretaget Kairos Future kallas de för Generation Ordning. Undersökningar visar nämligen att de söker äkthet och kontroll. När de två föregående generationerna har strävat efter ungdomlighet tycker istället den här kullen att egenskaper som att vara en ”god förälder” och ”hålla ihop en relation i många år” är värda verklig respekt. Deras absolut viktigaste förebilder i livet är mamma och pappa. Men direkt därefter kommer faktiskt Jesus, när ett urval av hela åldersgruppen får föreslå fritt.
När det gamla auktoritära samhället svängde till sin ytterlighet i det post- eller senmoderna ifrågasättandet av allt utom den egna upplevelsen har alltså dagens unga vuxna tagit ett steg tillbaka. De är varken tillfreds med tes eller antites i det här fallet, utan strävar snarare efter en sorts syntes. På prästutbildningen vill de därför inte längre bara höra ”vad tycker du själv?” utan också vad läraren själv och kyrkan tycker för att ha något att förhålla sig till utanför sig själva.
Amanda Carlshamre, förbundsordförande i Svenska kyrkans unga och blivande diakon, menar i sitt kapitel i boken ”Sedd men osedd” också att pendeln nu slår tillbaka. Hon menar att kyrkan inte längre bara kan präglas av liberala religionsteologiska tendenser, som hon uppfattar som subjektiva och alltför rationella tolkningar av kyrkans tro och tradition. Här tycks nyckeln vara en längtan efter äkthet.
Mycket av den kyrkliga debatten har också präglats av denna nyorientering. Det är nämligen ofta just dessa unga vuxna som frågar efter ett ledarskap som står för något utöver det allmänmäns-
kliga. En kyrka som har en helt egen röst. En på samma gång ödmjuk och ändå trosviss kyrka.
En del av oss välkomnar denna utveckling, medan andra av oss ser på den med oro när den inte stämmer med vår egen generations ideal. Men precis som tidigare släkten har fått vara med och forma kyrkans tro och liv måste också dagens unga vuxna få vara med och sätta sin prägel på kyrkan, i dialog med oss andra.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR