Jag misstänker att varken den reklammakare som ligger bakom formuleringen eller de kyrkliga ämbetsmän som beställt den menar det bokstavligen. Men det låter ju bra.
Möjligtvis menar de att de i princip är emot att människor i vår värld svälter. Säkert ser de också något slags samband mellan denna svält och sin egen västerländska livsstil. Säkert köper de ekologiska musslor och kommer att släcka ljuset under Earth hour, på lördag kväll. Men denna medvetenhet förhåller sig till ordet ”allt” ungefär som droppen till en medelstor svensk insjö.

”Allt”, det är något annat. Det är Dietrich Bonhoeffer som återvänder till Tyskland från sin amerikanska tillflyktsort.
På samma sätt är det lätt att ösa ur sig invektiv mot det svenska polisväsendet och ifrågasätta rättsstaten – den rättsstat som man vanligtvis, till exempel vid jämförelser med andra länder, lyfter fram som ett föredöme. Men plötsligt är ens land bara snäppet bättre än Nordkorea. Debattörer ”skäms” över att vara svenska medborgare. Ändå är Sverige bevisligen ett land med gott rykte, människor på flykt söker sig hit. Vi måste göra något rätt, ändå, om än inte ”allt”.

Det verkar rimligt att ens indignation gentemot polisen, Billström och Ask och vad man kräver av dem står i något slags proportion till vad man kräver av sig själv. I överförd bemärkelse kan jag ju inte med konsekvensen i behåll mena att politikerna borde ta krafttag mot att det slängs så mycket mat utan att samtidigt vara beredd att göra det jag kan för att minska slöseriet, till exempel genom att bli bättre på att ta till vara rester och att kompostera mitt eget matavfall. Många droppar små, som knappast – varken deras eller mina – kommer att utrota svälten, men som jag kanske ändå får kalla ”good enough”.
”Allt åt alla” är en slogan som man då och då ser sprayad på elskåp och träplank. Det låter på något sätt eskatologiskt. Här i tiden får vi göra vad vi kan med ändliga resurser och en ofta bristfällig vilja.