Det är inte lätt att hålla uppe modet i en tid som denna. Visserligen är det många som vill verka för en human flyktingpolitik och ett samhälle där hudfärg och utseende inte spelar roll. Men samtidigt lever vi i en värld där Sveriges migrationsminister kan uttrycka sig så här:
”Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50-60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda.”
Efter att ha sagt detta i Dagens Nyheter var en hårt kritiserad Tobias Billström genast tvungen att be om ursäkt. Men uttalandet är symtomatiskt. Blond och blåögd ger automatiska plus­poäng när det gäller trovärdighet, medan svart hår och mörka ögon ger minuspoäng. ”Alla vi som är skyldiga tills motsatsen har bevisats”, som Jonas Hassen Khemiri uttryckte det i sin artikel i samma tidning förra veckan, om jakten på papperslösa.

Rasismen går djupare än vi vill erkänna, den är olaglig men tar sig objuden in och förpestar miljön i samhällsbygget som radongasen i ett hus. Däremot leder talet om att alla är rasister fel. Alla är trots allt inte lika benägna att döma hunden efter håren. Människor kan förändra mycket hos sig själva bara viljan finns. Och själva stämplandet är en fara i sig. Då talar vi självklart om stämplandet av andra som automatiskt opålitliga. Men även stämplandet av mig, dig, alla som rasister. För det skapar destruktiva låsningar. Upp­givenhet: det är så här jag är.

En särskild fara för grupper som förses med etiketter är risken att börja leva upp till etiketterna eller att isolera sig. I en debatt under MEG-dagarna i Göteborg om medias religionsbevakning sa Zana Muhammad, verksamhetsledare vid Göteborgs interreligiösa center:
– Det är klart att man väldigt mycket blir så som man blir sedd. Blir du sedd som någon som är utanför, du har inte rätt värderingar, du är kvinnoförtryckare, du är terrorist, då är det klart att du håller dig tillbaka i en trygg miljö. Du vill inte träffa andra människor, inte bli sedd.
Stämplande mediebilder av muslimer talade även professorn och islamkännaren John Esposito, Georgetown University, om under ett seminarium vid Södertörns högskola förra veckan. På 70-talet var det italienare som fick spela skurkrollerna i amerikanska tv-serier och filmer, påpekade Esposito. Nu är tv-skurkarna muslimer eller personer som ser ut som muslimer, ”här finns ett element av rasism”.

Självklart är tongångarna i amerikanska medier väldigt mycket hårdare än i Sverige. Men inte heller här ger medierna människor någon vidare hjälp i nyanseringen av muslimer. De beskrivs som grupp, möjligen som grupper, sällan som individer. Vilket bäddar för stereotyper och demonisering.
Vad händer när man stämplar – när man etiketterar bort andra människor? Den stämplade människan berövas privilegiet att definiera sig själv. Komplexiteten hos personerna osynliggörs. Samtalet blir endimensionellt för att sedan dö.
Det slutar med att vi står och pekar på varandra: Du är… (plats för valfritt tillmäle).  
Kritisera gärna mina åsikter, men tala inte om för mig vem jag är.