Vigselkravet utmanar den episkopala ordningen

Jonas LIndberg gästledarskribent
Foto: TT

Nu väcks åter krav på att nyvigda präster ska vara beredda att viga par av samma kön. Det har läronämnden tidigare sagt nej till, med motiveringen att det är emot kyrkans ordning att begränsa biskoparnas vigningsansvar på det sättet. Kravet kan därför ses som en ny utmaning av biskoparnas ställning i Svenska kyrkan.

Kyrkans Tidning berättar den här veckan att nära hälften av kyrkomötets ledamöter nu verkar vara beredda att stötta ett krav på att nya präster ska vara beredda att viga par av samma kön. Förmodligen är det ingen slump att frågan kommer upp igen under ett kyrkovalår, med tanke på att detta är en av få sakfrågor som den genomsnittliga kyrkomedlemmen kan tänkas ha en personlig åsikt om.

Lagstiftningen är tydlig med att det inte finns något krav på att enskilda präster och pastorer ska viga alla par som önskar det, vilket bland annat är ett uttryck för religionsfriheten. Däremot skulle ett trossamfund kunna kräva det av sina egna medarbetare. När Anna Ekström (Fisk) med flera motionerade 2016 om att nyvigda präster ska vara beredda att viga av par av samma kön var de dock tydliga med att de inte förespråkar en sådan vigselplikt. Nu understryker hon samma åsikt i detta nummer av Kyrkans Tidning.

Det är en klok grundhållning, som uttrycker ett förtroende för att den enskilda prästen har förmåga att bedöma om det finns skäl att säga nej till en vigsel. Ett sådant exempel kan vara när ena parten i ett vigselpar ligger för döden och det är oklart om en vigsel sker i enlighet med hans eller hennes egentliga vilja.

Men det finns också skäl att ifrågasätta det begränsade krav som nu väcks på nytt, med de argument som läronämnden använde i sitt yttrande om motionen 2016.

Då som nu finns det tre formella villkor för att få vigas till tjänst. Det är dels att kandidaten är döpt och konfirmerad, dels att hon eller han är medlem i Svenska kyrkan och slutligen också är beredd att tjänstgöra med både kvinnor och män fullt ut.

Det är det sistnämnda som de nomineringsgrupper som nu väcker frågan på nytt menar är en direkt parallell till ett krav på att viga par av samma kön, som uttryck för kyrkans människosyn.

Men läronämnden menade åtminstone 2016 att det finns en avgörande skillnad. Den som inte är beredd att tjänstgöra med präster av motsatt kön skapar nämligen en osäkerhet kring sakramentens giltighet, vilket är av grundläggande betydelse för kyrkans existens. Den enskilda medlemmen skulle då nämligen kunna tvivla på att hon eller han verkligen är döpt, om det visar sig att prästen är av ”fel” kön.

I biskopens uppdrag ingår fortsatt att göra en helhetsbedömning av kandidaterna, bland annat när det gäller troheten mot kyrkans ordningar. Enligt läronämnden skulle det strida mot kyrkans ordning att införa ytterligare begränsningar av biskoparnas vigningsansvar.

Frågan om krav på nya präster att viga par av samma kön kan med andra ord ses som ett ifrågasättande av kyrkans episkopala ordning. Det ämnet har Kyrkans Tidnings ledarsida berört också tidigare, men då i fallet med försöket till uppsägning av biskopen i Härnösands stift.

Så länge Svenska kyrkan visar förtroende för enskilda prästers omdöme i vigselsituationen borde den också kunna visa motsvarande förtroende för sina biskopar i vigningssituationen. Det hänger ihop.

Jonas Lindberg

”Enligt läronämnden skulle det strida mot kyrkans ordning att införa ytterligare begränsningar av biskoparnas vigningsansvar

Jonas Lindberg