Å ANDRA SIDAN: Brita Häll efterlyser lekmännens vittnesbörd – och så långt så väl, men jag har svårt att samtidigt greppa denna längtan efter att återinföra söndagens totala centrering.
Visst är det smidigt om veckan kan avrundas och starta med Herrens välsignelse, att predikan belyser ett nytt och spännande perspektiv eller att rösten får en utmaning av psalmsång.
En bra gudstjänst ger både ro, nyfikenhet och energi. Om vi blev bättre på att samla ihop oss till söndagen så skulle vi dessutom få det välbehövliga mötet med vänner över kyrkkaffet.
Det är smidigt – för dem som arbetar ”vanliga veckor”, för dem som inte har barnen utspridda i flera familjer, för dem som inte är bortresta till ett distriktsarrangemang eller spelar handboll.
På något vis måste vi bli bättre på att vittna om hela veckans verksamhet, hur vi hela veckan runt om i landet gör kyrka – genom barngrupper, besöksverksamhet, förtroendeuppdrag, ungdomsgrupper eller internationella grupper.
Men är svaret att vi samlas just klockan elva i kyrkan? Hur ska vi få ihop det praktiskt? Och vilka konsekvenser får den övriga verksamheten om vi centrerar alla medarbetares tid till just söndagen? Hur levande känns det?
Jag tror att vittnesbörd kommer när vi – oavsett vigning, lön eller ideellt engagemang – hittar Gud och vår kyrka där vi står i livet, någon annanstans kan vi aldrig börja. För mig var det en måndag.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR