Präster som skammar andra i sociala medier

Susanne Wigorts Yngvesson professor i etik Enskilda/Teologiska Högskolan Stockholm

Ärkebiskopens Twitterpaus öppnar upp för en diskussion om tonen på sociala medier. Den är välkommen. Även många prästers beteende på dessa plattformar lämnar mycket i övrigt att önska skriver Susanne Wigorts Yngvesson i en gästledare.

Ärkebiskop Antje Jackelén berättade nyligen att hon tar en paus från Twitter. Påhoppen, hoten och attackerna blir för mycket, ”som giftpilar”. Pausen är fullt begriplig och det otäcka som skrivs är, med ett teologiskt uttryck, åt helvete. Många gav sitt stöd för beslutet och kritiserade klimatet på ”sociala” medier. Biskop Fredrik Modéus skrev till ärkebiskopens försvar (Facebook, AB 210406) att de hot och det hat som riktats mot Jackelén känns igen. ”Personlig kritik, nedsättande kommentarer och ibland rena hot gör att [politiker, forskare, journalister och andra samhällsföreträdare] till slut inte är beredda att betala priset.”

Ärkebiskopen har fått stort stöd och många från kyrkans sammanhang säger att de hårda personangreppen i sociala medier måste få ett slut. Modéus igen: ”Öppen, rak, ärlig och respektfull dialog är de fundament vi måste bygga det offentliga samtalet på. Det är allas vårt ansvar.”

Jag håller givetvis med. Vem gör inte det? Samtidigt blir jag konfunderad över den dubbelmoral som tycks råda inom kyrkan då dess företrädare själva använder samma medel. De senaste månaderna har jag nämligen uppmärksammats på vissa prästers beteende i sociala medier. Särskilt hur präster, även kyrkoherdar och en biskop, använder sociala medier för att skamma enskilda. Det är ingen vacker syn.

Kanske borde jag inte bli förvånad? Präster är väl som folk i allmänhet. Man låter sig dras med i de många rösternas larm. Ändå måste jag erkänna att min förväntan på prästers roll i offentligheten är större än på andras. Frågan som väcks är varför präster, vana vid själavård, inte har större förståelse för människans komplexitet? Att skamma någon leder till att stänga dörren för en människa och att förminska möjligheten till verkliga samtal.

Men finns det situationer när det är berättigat att offentligt använda ord som ”rikskräk” eller ”hund”, att diagnostisera någon som ”dement” eller att samtycka när kränkningar publiceras i prästernas egna trådar på Facebook? Som en äldre erfaren präst sa med anledning av #metoo: ”vissa handlingar finns det ingen förlåtelse för”.

I mitt ena exempel diskuteras en enskild präst som namnges i forumet Prästkollegor med cirka 1800 medlemmar. Prästen X har på annan plats publicerat ett blogginlägg som många uppfattar som provocerande och i tråden kallas X: bitter gammal man, treåring, gammal hund, tjurig gubbe, sentimental gubbe. Där berättas också vem X är gift med och vad hen gör samt inlägg om X egenskaper, personlighet och bakgrund. Många deltar i diskussionen och ett fåtal protesterar mot tonen i samtalet.

Det andra exemplet är en offentlig tråd på en biskops Facebooksida med 1900 vänner. Anledningen är att mannen Y har friats av åklagare efter en anmälan om våldtäkt. Efter häktestiden yttrade sig mannen offentligt om kvinnan som han också namngav med förnamn. Det har Y kritiserats för. I biskopens tråd yttras omdömen om den friade mannen av präster, kyrkligt förtroendevalda och andra, som hen inte modererar eller undanber sig. Exempelvis: låt honom inte gömma sig eller ursäkta sig bakom en diagnos, Y är en ynklig man som troligen suttit under en sten, en ynklig och maktfullkomlig man, Y är inte tillräknelig, svårartad narcissist, Y har möjligen en begynnande senilitet (vilket bekräftas av biskopen), väldigt olustig och obehaglig person, rikskräk, aspirant till landets mest ”kräk”-aktiga beteende, något är fundamentalt fel med mäns hjärnfunktion (med anledning av Y).

Även om läsare nu anar vilka personerna är i de båda exemplen vill jag anonymisera dem. Huvudsaken, för tillfället, är inte vilka som har sagt vad eller vilka som utpekas, utan den övergripande frågan om prästers beteende i offentliga ”sociala” rum. Om denna typ av yttranden är okey, vad avspeglar det för människosyn? Och vad ställs de utpekades ord i proportion till? Har de deltagit i folkmord? Sprejat svastikor på synagogor? Torterat ett barn? Brutit sig in hos och rånat en gammal? Stulit egendom från en fattig? Alla dessa exempel har hänt men har inte föranlett prästers utpekanden av dömda förövare. 

Ska då präster tiga när de anser att provokationer eller kränkningar uttalas? Givetvis inte, men var och en ansvarar för de ord som sägs och för att moderera sina offentliga rum. I stället för att tala om någon kan man fråga personen direkt: ”X, hur menar du egentligen när du skriver på det här sättet?”, ”Y, varför uttalade du dig som du gjorde om kvinnan?”. Både X och Y har offentliggjort sina ståndpunkter, de har velat förklara vad de menar och vad de säger går att bemöta med argument. Ärkebiskop Jackeléns lärdom från sin egen erfarenhet var liknande: ”Det går att bemöta kritik och svara på frågor men det är ganska omöjligt att bemöta påhopp” (SvD 210408).

Direkta samtal leder oftast vidare till djupare förståelse. Risken för skyttegravskrig minskar liksom för objektifiering av andra. När vi avstår från samtal och i stället beskriver ”motståndaren” som rikskräk, narcissist, begynnande senil eller bitter gammal man berövar vi oss själva en djupare förståelse av sammanhang. Det minskar också trovärdigheten att vid andra tillfällen kritisera det hårda klimatet på sociala medier när man själv har deltagit i sådana. Dessutom, var och en som önskar ett enskilt samtal med en präst om sina egna mörkaste sidor kanske avstår när den offentliga domen från präster befinner sig på nivån i mina exempel.

Susanne Wigorts Yngvesson
Professor i etik Enskilda/Teologiska Högskolan Stockholm