Kyrkans Tidnings enkät visar på en stark framtidstro i församlingarna. Men utmaningarna, framför allt att säkra huvudgudstjänstens överlevnad, är enorma.
Framtidstron lever bland Svenska kyrkans kyrkoherdar och kyrkorådsordföranden, visar Kyrkans Tidnings enkät. Jämfört med för tio år sen är utgångsläget bättre i dag, tycker nästan varannan svarande. Och nära hälften tror att om fem år så har vi ökat antalet gudstjänstbesökare i vår församling eller samfällighet.
Med risk för att vara glädjedödare kan man undra vari optimismen grundar sig. Hårda fakta visar att bara sedan 1990, då det vore synd att tala om någon rusning till kyrkan, har det skett en halvering av antalet besökare söndagar klockan elva. Förvisso finns det verksamhet som drar upp statistiken. Musikgudstjänster liksom dop, konfirmation, vigsel och begravning håller emot det stora raset, dock utan några stora statistiska glädjechocker.
Det är möjligt att församlingar som fungerar bättre än genomsnittet är överrepresenterade i svarsmaterialet. Ett visst mått av optimism är dessutom av nöden, annars orkar man inte jobba. Och av kyrkoherdarnas och ordförandenas fritt formulerade kommentarer i enkäten kan man utläsa en stark vilja att det ska bli bra. Gott så. Men hur?
”Folk skulle gå i kyrkan om de bara hade minsta misstanke att det gav dem något”, som en Skelleftepräst sa vid en medarbetarsamling för ett antal år sen. Gudstjänsten är navet, början och slutet, församlingens kraftkälla. Ska man vara kyrka måste gudstjänsterna fungera.
Tanken med söndagar klockan elva är att samla alla åldrar, nyfikna och erfarna, i en huvudgudstjänst som svetsar samman. Samtidigt som den fungerar som gudstjänsternas ”extra allt”: lovsång och en genomgripande liturgi, undervisning och syndabekännelse, nattvard samt ett utåtriktat engagemang uttryckt genom kollekten och den allmänna förbönen.
Det är en lysande idé. Problemet är att konceptet är så svårt att sälja in.
Inte ens alla präster går i söndagens huvudgudstjänst när de är lediga. Man kan hävda att det borde de göra, om inte annat så av lojalitet. Men problemet kvarstår: När inte ens alla i kärntruppen tycker att gudstjänsten är omistlig, då är utmaningen enorm att skapa ett sug hos dem med ett svagare kyrkligt engagemang. Bland kyrkans medlemmar i stort finns en utbredd oförståelse för gudstjänsternas betydelse. Det är inte där man vill att Svenska kyrkan ska lägga sitt krut.
Många av de svarande i enkäten längtar däremot efter gudstjänstens förnyelse. Frågan är alltså vad som skiljer en fungerande gudstjänst från en icke-fungerande. Och – även om uttrycket är trist så speglar det den krassa verkligheten – en gudstjänst som ”ger mig något”.
Det som kan få människor att gå i kyrkan är längtan efter gudskontakt, intellektuell andlig utmaning och gemenskap med andra troende. Och då krävs en sammansvetsad insats från arbetslaget, där inte minst predikan måste ge något utöver det vardagsreflekterande som vi alla lika gärna kan tänka ut själva.
Vissa söndagar kan det vara kyrkomusiken som öppnar en reva i himlen. För lekmännen finns olika roller att fylla. Det kräver mer av förberedelser men är aldrig bortkastat arbete. Dock, ett sällsynt inslag i Svenska kyrkan, och som är värt att framhålla i dessa tider av vacklande EFS-relationer, är det personliga vittnesbördet. När en lekman bidragit med ett personligt vittnesbörd har det aldrig lämnat mig oberörd och flera gånger varit av avgörande betydelse. Vilken plats får lekmännen ta i Svenska kyrkan? Deras insats, väl förvaltad, kan göra stor skillnad.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR