Vid gränsövergångarna stärks egna identiteten

Den store hvide flok – den stora vita skaran – är en berömd bild i Holmens kyrkogårdskapell i Köpenhamn målad av Heinrich Dohm 1915. Den är en del av 1900-talets fromhetsliv och fanns i mängder av reproduktioner. I vita särkar står de saliga, ljushylta med blonda, svallande hår, en oändlighet av arketypiskt nordeuropeiska själar som förlorar sig i fjärran.
Den himmelen ter sig som ett monokromt och andligt helvete.
Sådan himmel, sådan jord, Dohms bild reflekterar samtidens dominerande vision av kristenhetens kärna. Gemenskapen kröker sig inåt, mot ett
etniskt ideal där de allra flesta
i mänskligheten är bortvalda.

Uppbrottet ur denna monovision har varit fylld av konflikter och brutala konfrontationer. Det har rests barrikader: här går gränsen, bortom den kan vi inte tala om Gudsgemenskap, har det hävdats gång på gång. Så också i dag.
På Stortorget i Malmö under Världens fest i söndags var en stor skara samlad till gudstjänst, 4 500 enligt den föredömligt twittrande Antje Jackelén. Skaran var befriande kaleidoskopisk, en världsvid gemenskap – förstärkt i förbönen via storbildsskärmar och skype från Botswana och Hongkong.
I sin predikan på torget lät Anders Wejryd Antje Jackeléns bild av Gud som surdegsbakerskan från fredagens inledande gudstjänst få en fortsättning. Så mycket kvar att älta, så mycket mänskligt mjöl att syra. Och han vidgade samhörigheten, Gudsgemenskapen över religionsgränserna. Gud är större, titeln på Jackeléns herdabrev, lägger en bro över till den muslimska trosbekännelsen.
Ekumeniken är 1900-talets insikt och erövring. Århundranden av kyrklig splittring och kyrkligt inbördeskrig närmar sig en försoning.
Att närma sig religionsgränserna är att bryta in på en mycket hög barrikad, det vittnar bland annat imamstriden härom­­året om. Förbannelserna över Sofia församling var många. I den gränsfrågan ger Unik-projektet i Landskrona ett högintressant svar.

Det möte mellan religionerna, en gemensam undervisning för tio kristna och muslimska ungdomar, som prästerna Carina Brink och Anna Davidsson Bremborg genomförde tillsammans med företrädare för en av de islamiska församlingarna i Landskrona, resulterade för de kristna konfirmanderna i två intressanta erövringar:
En gemenskap och vänskap som de med all säkerhet inte skulle funnit annars.
Och en önskan efter tecken och symboler, att den kristna identiteten ska bli tydligare. En motsvarighet till islams – om än omdiskuterade – attribut.

Är detta att sälja ut evangeliet och kapitulera, som en del hävdar? Konfirmanden Simon i gruppen gav svaret vid konfirmationen: ”Jag har fått vänner för livet, det tackar jag Gud för!”