Är det kyrkorna eller Kyrkan som är i fara?

Våra sockenkyrkor är i akut fara, skriver f d domprosten Anders Alberius (KT nummer 19/22) och slår ett slag för ett häfte med samma budskap. Det kyrkliga kulturarvet hotas av förskingring menar han, och detta trots att staten ger stöd genom kyrkoantikvarisk ersättning (KAE) med 460 miljoner varje år. Bidraget har emellertid inte uppräknats utan varit konstant i över 20 års tid. Öppenhet och tillgänglighet är Svenska kyrkans motprestation enligt överenskommelsen.

Som ledamot i stiftsstyrelsen i Göteborgs stift var jag i veckan med och beslutade om fördelning av KAE för år 2023. 65 miljoner, inklusive restmedel från tidigare år, fördelades till 215 åtgärder på kyrkor i stiftets 69 ekonomiska enheter.

Några saker noterade jag särskilt.

1 Restmedlen – alltså det som enheterna tidigare beviljats men inte utnyttjat – tenderar att öka över tid, eftersom den egna ekonomiska insatsen, trots KAE, blir alltför stor för att en del församlingar ska klara av ett väl motiverat underhåll.

2 Bidragen till åtgärder på kyrkornas exteriörer är flera gånger högre än det som beviljats till åtgärder inne i kyrkorna. Inkluderas konserveringsarbeten är det ändå mer än dubbelt så mycket som går till exteriörarbeten. KAE används alltså mer till ”skalskyddet” än till kyrkoantikvariska åtgärder i kyrkorummet och bidragen till invändiga ytskikt har också blivit nedprioriterat till en lägre nivå än det normala. En del angelägna åtgärder får dessutom vänta till kommande år.

Tillsammans med KAE har också kyrkans eget underhållsbidrag (KUB) fördelats. KUB kan också användas till underhåll av kyrkor som inte är kulturminnesskyddade, men nuvarande regelverk tillåter inte att medel därifrån används till ombyggnad för mer flexibel användning av kyrkorummen. Märkligt nog prioriterar alltså även kyrkomötet kulturvärden före församlingens behov av ändamålsenliga lokaler. Det regelverket bör absolut ändras.

Men 75 milj, KAE och KUB, kunde vi nu fördela till kyrkornas underhåll i Göteborgs stiftet för arbeten under 2023.

Ändå är dessa miljoner knappast lösningen på sikt. Just nu arbetar kyrkokansliet på en ny uppdragsbeskrivning kring frågan om övertaliga kyrkor. Fler och fler kyrkor används alltmer sällan. Långt fler kyrkor än man från början tänkte sig, kan bli aktuella för överlåtelse till trossamfundet (enligt KO kap 40,§10-11), och då behövs ett omtag kring regelverket som bl a undviker att kostnader bara flyttas från en nivå till en annan.

Men viktigast i allt detta. Kyrkorna får inte reduceras till vackra smycken i kulturlandskapet. Varför skrev inte Alberius något om det? Kyrkor som ständigt står tomma – öppna eller tillbommade – har ett negativt signalvärde och bör faktiskt kunna rivas, om de inte kan användas för sitt ändamål. Det är bättre med färre kyrkor som används, än med tomma äreminnen över flydda tider. Kristi kyrka har viktigare uppgifter än att bevara kyrkor som ögongodis. Den vackraste Kyrkan är den församling som ­firar gudstjänst, även om den inte alltid är så stor.

Och om, till en början, alla vi anställda och förtroendevalda såg det som vår viktigaste uppgift att möta upp, när klockorna ringer, skulle redan det betyda mycket. Och då blir det också meningsfullt att i arbetslag och runt sammanträdesbord be om Andens ledning och sedan överlägga kring sådant som behövs för att fler skall få möjlighet att upptäcka kyrkans insida; Kulturarvet givetvis, men också ”den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga” (Judas brev v 3). Och då hittar vi säkert nya sätt att gestalta kristen tro i en efterkristen tid. Kyrkor har vi möjligen till och med för många. Vad vi nu behöver är betydligt många fler lärjungar.

Tord Nordblom
Präst och stiftsstyrelseledamot, FK