I takt med att storpastorat blivit allt vanligare som organisationsform för församlingarna så har också kritiken mot dem vuxit. En stor del av kritiken riktar in sig på att makten i storpastoraten flyttar från den lokala församlingen till pastoratsnivån, samtidigt som administrationen sväller.
I en uppmärksammad intervju med Kyrkans Tidning efterlyste ärkebiskop Martin Modéus samtal kring de så kallade storpastoraten. Han är positiv till samarbete i pastoratsform, men betonade också att församlingen är den grundläggande enheten.
En nödvändig förändring
De kyrkoherdar som Kyrkans Tidning intervjuar tycker att bilden kritikerna ger behöver nyanseras. Anders Lennartsson är kyrkoherde i Örebro och menar att storpastoraten är en del av en nödvändig process i Svenska kyrkan.

– Under 1900-talet gjorde inte kyrkan några större organisationsförändringar. Nu ska vi på kort tid genomföra förändringar som skett i andra delar av samhället under de senaste hundra åren, säger han.
Han menar att det ställs så stora krav på organisationer i dag, till exempel vad det gäller arbetsmiljö, lokalförsörjningsplaner, miljödiplomeringar och andra lagkrav, att små enheter har svårt att hantera dem ensamma.
– Jag har varit kyrkoherde på landsbygden och vet att jag inte har kompetens på alla områden. Då hade jag behövt ta in dyra konsulter. Här får jag istället stöd av kompetent personal, säger han.
"Starka pastorat" - bra uttryckt

Mattias Bähr, som är kyrkoherde i Linköping, menar också att storpastoraten hjälper församlingarna att inte tyngas av administration.
– Men det är inte ett självändamål att pastoraten ska vara stora, det ska vara rätt form och storlek. Jag tycker att ärkebiskopen uttryckte det bra när han talade om starka pastorat, säger han.

Katarina Wändahl, kyrkoherde i Norrköpings pastorat, berättar att det egna pastoratet säljer tjänster som rör ekonomi och it till mindre församlingar och pastorat i närområdet. Hon menar att större pastorat kan fungera som stöd för mindre enheter.
– Om man inte har administratörer i ett litet pastorat så får kyrkoherden göra allt sådant själv, och det blir en stor arbetsbelastning. Vi stöttar grannpastorat i närområdet genom den kompetens som vi har, säger hon.
Vill ha församlingarna i centrum
Något som det ofta varnas för är att församlingarna hamnar i skuggan av stora pastoratsorganisationer. I Örebro strävar man efter att stärka de lokala församlingarna.
– Varje församling ska få ha sin särart, det är något som vi skrivit fram i församlingsinstruktionen. Vi ska vara så olika som möjligt inom det som är Svenska kyrkan, säger Anders Lennartsson.
I Norrköping finns fyra församlingar som alla har sina egna församlingsråd. Dessa har inte budgetansvar men påverkar budgetarbetet och de beslut som gäller de övergripande målen.
– Församlingsråden har inflytande i och med att de sätter fokusområden i budgetarbetet. De är viktiga bollplank till församlingsherdarna. Sedan kan man alltid utveckla deras arbete, säger Katarina Wändahl.
Vill inte likrikta
I Linköping träffar församlingsrådsordförandena regelbundet kyrkoherden och kyrkorådets arbetsutskott. Mattias Bähr ser också pastoratets främsta funktion i att stötta det lokala arbetet.
– Det måste finnas en mångfald i församlingarna, om vi försöker likrikta dem så går vi vilse. Men vi måste också kunna enas om att dra saker gemensamt, som satsningen på konfirmationen. Efter att vi samordnat resurserna så har konfirmationsdeltagandet växt med hundra procent.
Ser få nackdelar
Ser de då några nackdelar med storpastoraten? Katarina Wändahl menar att det är viktigt att skapa en organisation där det lokala sammanhanget får komma till sin rätt.
– Men om man har det så ser jag inga nackdelar.
Anders Lennartsson är inne på samma spår.
– Det finns en risk om man tappar fokus på församlingen som grundläggande enhet. Men vi har en organisation där församlingarna får vara församlingar.
Drar ingen skarp gräns
Daniel Eklund, kyrkoherde i Västerås pastorat, har åsikter som skiljer sig något från de övriga kyrkoherdarnas.

Martin Modéus betonade i sin intervju att församlingen är grunden och att pastoratet inte är en primär enhet i kyrkan. Daniel Eklund vill inte göra den skarpa åtskillnaden.
– Där håller jag inte riktigt med ärkebiskopen. Jag har lite svårt att se pastoratet enbart som en modern form av kyrklig samfällighet, säger han.
Pastoraten gör grundläggande arbete
Han menar att pastoratet är församlingarna tillsammans, och att även pastorat kan utföra kyrkans grundläggande arbete.
– Man kan se det som församlingsgemensamma verksamheter, säger han.
Han är också övertygad om att kommunen och andra organisationer ser pastoratet, och inte församlingar, som den centrala kyrkliga aktören i Västerås.
– De tänker att det är så de jobbar med Svenska kyrkan, inte genom att ha kontakt med enskilda församlingar.
Genomlysning av organisationen
Ärkebiskopen betonade också vikten av församlingsherdar. I Västerås har man ett system där präster är områdeschefer med ansvar för upp till fem församlingar. Just nu gör man en övergripande genomlysning av organisationen och inte minst områdeschefernas funktion.
– Församlingsråden tittar på sitt område, medan områdeschefen har ansvar för ett större geografiskt område. Det är en organisatorisk skevhet som inte riktigt synkar med tanken på en församlingsherde som har ansvar för den grundläggande verksamheten i en församling.