Lundby-Wedin: Kvinnoprästmotstånd borde få konsekvenser

Kyrkostyrelsens förste vice ordförande Wanja Lundby-Wedin tycker inte att präster öppet ska motarbeta ordningen. Foto: Richard Holmberg, Mikael M Johansson, Missionsprovinsen

Svenska kyrkan tappar i trovärdighet när präster framträder som kvinnoprästmotståndare, enligt kyrkostyrelsens förste vice ordförande Wanja Lundby-Wedin.  

Uppdaterad med kommentar av Bengt Ådahl.

I förra veckan kom beskedet att Rune Imberg, aktiv i Missionsprovinsen, får tillbaka kragen trots att han uttrycker åsikter som ”inte är förenliga med Svenska kyrkans nu gällande ordning” enligt Överklagandenämnden.

Wanja Lundby-Wedin vill inte uttala sig om hur överklagandenämnden kommit fram till ett beslut kring en enskild präst:

- Men jag tycker att det är väldigt anmärkningsvärt att en präst i Svenska kyrkan inte respekterar den episkopala ordningen som är grunden för vår kyrka. Att uttala sig för att han uteslutande kommer att erkänna biskopen i Missionsprovinsen som sin biskop borde inte vara förenligt med att vara präst inom Svenska kyrkan.

Vi kan inte ha präster som öppet motarbetar en ordning som gällt i mer än sextio år.

Wanja Lundby-Wedin säger att hon kommer att verka för att kyrkoordningen blir tydligare i det avseendet. Hon anser också att Svenska kyrkan tappar i trovärdighet när präster framträder som kvinnoprästmotståndare.

- Vi kan inte ha präster som öppet motarbetar en ordning som gällt i mer än sextio år. Svenska kyrkan har olika fromhetstraditioner, men det där borde vi ha lämnat bakom oss. Det kan inte vara så att man offentligt uttrycker sådana åsikter och ändå inte behöver möta några konsekvenser. Det handlar om människosyn och värdegrund.

Med anledning av överklagandenämndens beslut, riktar Rune Imbergs ombud
Andreas Stenkar Karlgren uppmaningen till kyrkostyrelsen att beskedet från överklagandenämnden ger signaler om hur präster och minoritetsgrupper ska hanteras.

- Jag ställer mig i stället frågan hur länge ska kvinnliga präster och biskopar tvingas utstå en behandling där de av vissa kollegor inte respekteras fullt ut? säger Wanja Lundby-Wedin som anser att det inte är acceptabelt att ge luft åt åsikter som skadar Svenska kyrkan, som att exempelvis inte acceptera en biskop andligen för att hon är kvinna.

- Utåt sett måste man visa respekt för en demokratiskt vald biskop, oavsett kön, säger hon.

Ådahl: Anmärkningsvärt uttalande av Lundby-Wedin
Bengt Ådahl, biskop i Missionsprovinsen.

Missionsprovinsens biskop Bengt Ådahl reagerar starkt när han hör vad kyrkostyrelsens förste vice ordförande säger. 

– Jag älskar Svenska kyrkan och det är anmärkningsvärt att Wanja Lundby-Wedin, som uttalar sig i den höga positionen som hon har, uttrycker sig på detta sätt. Tonen mot Missionsprovinsen är så tråkig. Hon måste komma ihåg att hon också är underställd överklagandenämnden. 

Hon säger att hon ska verka för att kyrkoordningen ska tydliggöras vad gäller en präst som erkänner biskopen i Missionsprovinsen som sin biskop samtidigt som han är präst inom Svenska kyrkan.

Vad säger du om det?

– Hon måste förhålla sig till att överklagandenämnden säger att Göteborgs domkapitel hade fel. Rune Imberg sa bara vad många andra tänker och tycker, och nu har han fått rätt.

– Vi vill tala med rikskyrkan i ömsesidig respekt. Det känns som om vi som minoritet inte har något existensberättigande i Svenska kyrkan längre. Om alla löften som gavs 1958 (när kvinnor fick möjlighet att prästvigas, reds anm) hade hållits, hade det inte blivit så här. Med facit i hand är jag ledsen över beslutet som fattades 1958. Samvetsklausulen har undan för undan monterats ned.

Visar man ömsesidig respekt när man inte erkänner en kvinnlig biskop andligen?

– Om man inte har andligt förtroende undviker man för sitt samvetes skull att delta i en gudstjänst som en kvinnlig präst leder. Vi håller inte stora demonstrationer, vi visar bara vad vi tycker genom att inte närvara. Och det centrala är: man bryter inte mot några prästlöften genom att engagera sig i Missionsprovinsen, det har överklagandenämnden slagit fast nu.

Enligt Bengt Ådahl måste "rikskyrkan acceptera att Missionsprovinsen inte är något pestsmittat". Han efterlyser goda förtroendefulla samtal kring hur "rikskyrkan hanterar en minoritet som finns och som har rätt att känna sig hemma och som inte ska fasas ut ur Svenska kyrkan".

– Wanja Lundby-Wedin talar om en demokratisk aspekt, att man har en vigd biskop enligt den demokratiska episkopala ordningen. Men vi talar om den apostoliska ordningen. Enligt Nya testamentet är det inte öppet för kvinnor att bli kallade till biskop eller präst och det handlar varken om värderingar eller värden. Inför Kristus är vi alla ett, men Gud vill ha en uppdelning i funktionen i gudstjänsten. Ska jag följa Gud eller det som är kutym i dag, frågar jag mig. 

– Jag vill inte stå på den yttersta dagen och säga att jag valde den enklaste vägen. Det som den före detta domprosten i Göteborg säger är provocerande.

Bengt Ådahl uttrycker sorg över att "inte känna sig välkommen i Svenska kyrkan som minoritet".

– När jag bläddrar i Kyrkans Tidning och ser bilderna på de nyvigda prästerna framför domkyrkorna och ser de manliga prästkandidaterna vara en så liten grupp... ja, det känns inte alls bra att det är så få som säger ja till Guds kallelse på ett riktigt sätt och inte på ett anpassat sätt. 

– Missionsprovinsen, med det goda, äkta, gamla fina kristna arvet, är en räddningsbåt som åker iväg över havet.

Fakta: Missionsprovinsen

Startade 2003, bland annat som en reaktion på biskopsmötets beslut 1993 att införa ett prästvigningsstopp för dem som öppet förnekar giltigheten i kvinnors prästvigning.

De är också motståndare till samkönade vigslar: ”Eftersom barn inte kan födas i ett homosexuellt partnerskap, kan det inte jämställas med ett äktenskap”, enligt det biskopsbrev provinsen skrev 2009.

Missionsprovinsen beskriver sig som en ”fri gemenskap på Svenska kyrkans bekännelses grund, där kyrkans andliga liv bevaras och främjas.”

De betraktar sig som ett icke-territoriellt stift (provins) i denna tradition, och vill stå kvar i Svenska kyrkan.

Svenska kyrkan – genom beslut i domkapitel och överklagandenämnden - betraktar däremot Missionsprovinsen som en kyrkogemenskap utanför Svenska kyrkan.

Det har lett till att flera präster i Svenska kyrkan som har vigts till biskopar i Missionsprovinsen har förklarats obehöriga att utöva prästämbetet inom Svenska kyrkan.

Missionsprovinsen hävdar i likhet med Svenska kyrkan apostolisk succession – det vill säga att biskoparnas vigning är obruten sedan apostlarna.

Missionsprovinsen har 16 gudstjänstgemenskaper, koinonior, församlingar runt om i landet.

Organisationerna Lutherstiftelsen i Göteborg och Paulusgemenskapen i Uppsala är så kallade ”medverkande organisationer”.

 

W Lundby-Wedin anser att Sv Ky trovärdighet skadas genom det beslut som ÖN nu fattat. Än mer skadas trovärdigheten gm att en toppolitiker uttalar sig som hon gör. W L-W känner väl till politikens maktspråk. Där fattar man demokratiska beslut och minoriteten rättar in sig i majoritetsledet, håller tyst eller avgår. I Kyrkan försöker vi lyssna in Guds röst, i Bibeln och i kyrkans tradition. Så länge de historiska kyrkorna ( ortodoxa och katolska) vidhåll son ämbetsuppfattning kommer det alltid att finnas personer också i Sv kyrkan som tror på samma sätt. I st f att bekämpa varandra borde vi söka samförstånd så att båda uppfattningarna respekteras fullt ut. Nu går Sv ky miste om många goda medarbetare av olika kategorier eftersom läget är så politiskt infekterat, politiskt avgjort men ingalunda teologiskt löst. Missionsprovinsen har fått ca 25 unga präster, långt många fler i Sv ky har undvikit våra egna profilutbildningar eftersom de inte orkar med att ständigt bli ifrågasatta. Mindre politik o mer generositet mot minoriteter skulle göra Sv ky mer trovärdig, fler skulle vilja arbeta i Sv ky och - viktigast av allt - många skulle komma till tro på Jesus Kristus och få liv av honom.

Senaste artiklar