Nya vindar blåser på Berget - från konflikt till samarbete

”Stillhetens och meditationens berg”, står det på skylten som möter den som besöker Berget. Men i stället för en oas av lugn blev den lilla retreatgården i Rättvik skådeplatsen för en av de största kriserna mellan Sveriges största trossamfund – Svenska kyrkan – och världens största trossamfund – katolska kyrkan.

”Ytterligare ett steg mot kyrkans synliga enhet”, skrev kommuniteten Den heliga treenigheten på Berget i ett pressmeddelande som förkunnade att den skulle upptas i katolska kyrkan och att gårdens föreståndare och svenskkyrkliga präst Peder Bergqvist skulle konvertera.

– För kyrkans enhet är det här en katastrof, replikerade Mikael Mogren, biskop i Västerås stift.

Detta var 2015, alltså för snart tio år sedan. Men även om beskedet då kom som en chock för många, var det en del av en lång process med många trådar. Och efter otaliga samtal, mejl och telefonsamtal blir det tydligt att många längtar efter att samla några av dem till en berättelse som kan sätta känslor och tankar i nya perspektiv.

Nordens första retreatgård

En startpunkt finns i ett kylslaget i Rättvik, söndagen den 18 november 1962. Högmässan hade just firats i kyrkan och några enstaka snöflingor singlade ner över den procession på några hundra personer som gjorde sig redo för avmarsch.

Målet var S:t Davidsgården – Nordens första retreatgård – som denna dag skulle invigas, högtidligt och i full ornat, till tonerna av körsång och musikkår från bland annat Frälsningsarmén.

”Främst knegade lätt frusna ett 40-tal sjungande ungdomar i vita kördräkter. Då hade redan invigande Västeråsbisparna, Sven Silén och John Cullberg susat förbi i bil”, rapporterade Dagens Nyheters Dalaredaktion.

Gästerna

Även utländska representanter fanns med. Från Engelska kyrkan kom den anglikanska franciskanermunken Father Hugh, som representant för biskopen av Fulham – ett icke-territoriellt stift med ansvar för norra och centrala Europa.

En ung Jonas Jonson, som sedermera skulle bli biskop i Strängnäs, bar korset.

Processionen hade däremot inte hunnit många hundra meter förrän det blev rött ljus: järnvägsbommarna fälldes ner och rälsbusståget från Mora dundrade förbi – medan den vandrande skaran snällt fick vänta på att tåga vidare.

Den hackiga starten till trots, och trots att DN-korrespondenten kallade invigningen för ”föga rofylld”, summerade Falu-Kuriren det hela med att den blev ”mycket vacker och minnesrik”.

En av de frusna ungdomarna i vitt och med grön krage var en annan blivande biskop, Claes-Bertil Ytterberg.

Vid liv och mest kunnig om Bergets historia

– På den tiden var jag ung, och – vad ska jag säga – kyrkligt from, berättar han när vi träffas i den lilla idylliska fritidsstugan utanför Arboga som tjänar som tillflyktsort under årets snöfria månader.

Han lider fortfarande av en borreliainfektion som satt sig på balanssinnet, och det är med en viss ansträngning som han sjunker ner i en fåtölj vid köksfönstret.

– Jag är förmodligen den nu levande person som kan mest om bakgrunden till Bergets historia.

– Sen har vi lite delade meningar om hur det blev som det blev, och den delen är ju en partsinlaga. Men när det gäller bakgrunden handlar det om objektiva fakta som inte kan ifrågasättas.

Det finns mycket skrivet också – då och nu – och det är tydligt att retreatgården har fått stort genomslag även långt utanför kyrkorna.

"Det skulle vara knäpptyst"

Att det var till Berget tidigare DN-chefredaktören Joachim Berner tog sig för att söka en tillflyktsort från livspressen, vilket han skrev om i en debattartikel på kultursidorna i DN i juni, är ett talande och aktuellt exempel. Men allmänintresset fanns med från start.

En viktig förklaring till det är Bergets drivna initiativtagare, Nils-Hugo Ahlstedt. Han var föreståndare för stiftsgården i Rättvik där han införde särskilda retreathelger efter vinterloven. Inspirationen kom från en ekumeniska S:t Lukasstiftelsen i Stockholm, berättar Ahlstedt själv i en artikel i Svenska Dagbladet daterad den 17 november 1962. I synnerhet lyfter han fram metodistpastorn Göte Bergsten, som möjligen var först ut i landet med retreatverksamhet utanför den romerskkatolska kyrkans hägn.

– Under julloven var det rätt bra drag med en tre, fyra eller femhundra människor på stiftsgården. Men efter trettonhelgen så stängdes den ner och blev då en retreatgård med en 60–70 personer. Alla skulle ha ett eget rum och det skulle vara knäpptyst, säger Claes-Bertil Ytterberg.

– Jag var med på en utav de där första retreaterna. Det var en morgonmässa, en meditation som leddes av Nils-Hugo Ahlstedt, och de så kallade tidebönerna.

– Och så satt vi och teg.

Bygga från grunden

Retreaten hölls på stiftsgården i några år innan idén väcktes att det vore bättre att slippa stänga stiftsgården och i stället inrätta den i egna lokaler, eller åtminstone i en egen avdelning.

Nils-Hugo Ahlstedt var en handlingsmänniska begåvad med ett exceptionellt kontaktnät.

– Han lyckades övertala en arkitekt [Jack Hansson] att rita hur en gård skulle kunna se ut. Och så fick han en snickare, eller om det var en konstnär, att bygga en trämodell av S:t Davidsgården. Den hade Ahlstedt under armen när han åkte runt i stiftet och tiggde pengar av alla församlingar.

Ahlstedt hade varit industripräst i Västerås och hade sociala trådar in i storindustrierna i Västmanland och Dalarna: Asea, Metallverken, Stora Kopparberg, Domnarvets Jernverk, Kvarnsvedens pappersbruk.

Industrin bidrog med såväl pengar som teknisk expertis under byggnationen.

­– Det där gick ju fort, och redan 1962 var allt klart.

62 år senare är det fortfarande S:t Davidsgårdens vitmenade fasad som först möter den besökare som tar sig upp för backen.

En symbol och motstånd 

– Den ser ut lite som ett fängelse från utsidan, men inuti är den en oas av lugn och stillhet, säger Peder Bergqvist som sedan 2010 är Bergets föreståndare.

– Byggnaden är formad som ett romerskt atrium, med en arkitektur som främjar tystnad och stillhet, så att människor kan samla sig själva. Riktningen inåt och uppåt, mot innergården och himlen.

För många är Berget emblematisk för retreatrörelsen. För många andra är den också en symbol för högkyrkligheten och framför allt ett motstånd mot 1958 års kyrkomötesbeslut som möjliggjorde att kvinnor kunde bli präster i Svenska kyrkan.

Den debatten fanns i princip med redan under planeringsstadiet, visar det sig när jag går igenom de gamla tidningsklippen: den anklagades tidigt för ”romaniserande tendenser” som Svenska Dagbladet beskriver det i en artikel, liksom att ”rent anglikanska idéer introducerats”.

Kritik - Kvinnoprästfientlighet

Det är med anledning av detta som Ahlstedt också går ut i tidningarna och trycker på att inspirationen snarast kommer från S:t Lukasstiftelsen – och metodisten Göte Bergsten.

Redan från start riktades kritik mot såväl stiftsgården som S:t Davidsgården. 1965 skriver exempelvis Dagens Nyheters dalaredaktion: ”Det talas om gården som stiftets högborg för kultliv, kvinnoprästfientlighet och katoliserande tendenser”, vilket fick församlingar att minska anslagen till verksamheten. Bland kritikerna fanns Falu Kristine församling, vars fullmäktigeordförande, socialdemokraten Arndt Johansson, gick till storms mot den ”odemokratiska” verksamheten.

– Dragningen mot den anglikanska kyrkan är uppenbar. Munkar brukar komma på besök. Inte heller får kvinnopräster hålla gudstjänster där. Sådana är bannlysta, sa han till tidningen.

Ekumeniken fanns också med: den tidigare nämnda Father Hugh hade lett retreatledarkurs på stiftsgården redan 1957.

Avskiljandet från Svenska kyrkan

1974 bildades stiftelsen Berget. Stiftelsens ändamål enligt stadgarna var att bedriva kyrklig retreatverksamhet och att även i övrigt verka för andlig förnyelse och fördjupning.

Fullmäktige var högsta beslutande organ, och verkställande organ var styrelsen. Biskopen i Västerås stift, eller en ersättare, var ”självskriven ledamot” av styrelsen, enligt en artikel av Jan-Eric Jonsgården, Stiftelsen Bergets ordförande, i vänföreningens tidning Unum (nummer 3, 2022).

Anledningen till avskiljandet från Svenska kyrkan och stiftet är något oklar. Jonsgården skriver att ”det har dock sagts att det avgörande skälet till avskiljandet var ett behov att skydda miljön på Berget från vad klåfingriga kyrkopolitiker skulle kunna hitta på och förstöra vad som uppnåtts”.

Ett annat skäl, berättar Peder Bergqvist, var att Berget inte skulle belasta stiftsgårdens och stiftets ekonomi. Berget skulle därför drivas ideellt.

– Det var en ekonomisk skyddsgrej, säger Claes-Bertil Ytterberg.

– Men det var ju aldrig sagt att den skulle vara någonting annat än en del av Svenska kyrkans och stiftsgårdens arbete.

Var detta något som skrevs in i instruktionen?

– Nej, det var det var liksom lite muntligt. Det fanns inga instruktioner. Allting var ju så självklart, säger Claes-Bertil Ytterberg.

Sedan 1974 har stiftelsen, om än långsamt, blivit mer självständig.

– När jag kom hit fanns fortfarande vissa saker kvar från stiftsgården, som ekonomi och löner. Det tog lång tid innan allt blev helt självständigt, säger Peder Bergqvist.

Ny stiftelse

1983 lämnade Rättviks meditationscenter stiftelsen och stadgarna skrevs om: fullmäktige slopades, endast styrelsen behölls.

När en ny stiftelselag trädde i kraft 1996, vilket ledde till att stiftelsen registrerades hos länsstyrelsen 1999, och ett omfattande revisionsarbete av de ursprungliga stadgarna, som var de enda som myndigheterna menade var giltiga, påbörjades.

Bland annat ströks en paragraf om att stiftelsen skulle stå under tillsyn av domkapitlet i Västerås: detta stred mot den nya stiftelselagen som slår fast att all tillsyn sker av länsstyrelsen.

Trots förändringarna av stadgarna och den ökande självständigheten stod det på webbplatsen så sent som 2015 att ”Berget är en ideell stiftelse i Svenska kyrkan som vuxit fram ur Stiftsgården i Rättvik”.

"Kollosalt konservativ" föreståndare

Berättelsen om Berget är också berättelsen om Per Mases – en dominerande gestalt under en stor del av gårdens sentida utveckling. Det var han som blev föreståndare efter att Berget blev stiftelse.

– Per Mases var pastoralt väldigt duktig, som klippt och skuren för att kunna hantera det här med själavård och sådant. Men han var kolossalt konservativ, och kommit till insikt om att Svenska kyrkan hade börjat urarta, särskilt efter införandet av kvinnliga präster 1958, säger Claes-Bertil Ytterberg.

– Det var en omöjlighet för honom och det var ju med redan innan gården så att säga.

Respekt för hierarkin

Till gården bjöds frivilliga och präster in för att leda retreater, sådana som hade ungefär samma utgångspunkter som Mases.

– Det funkade bra. Jag var ju själv där några gånger och ledde retreater på uppmaning av Per Mases.

Claes-Bertil Ytterberg blev Västeråsbiskop 1988 och gick i pension 2008. Under hela den perioden verkade Mases.

– Jag hade ingenting emot det, eftersom det bästa med högkyrkligheten är att de har så stor respekt för hierarkin. Så det funkade.

– Jag tror att Per Mases hade ganska stor respekt för mig. Men han gav inte ett ruttet lingon för den teologi som jag stod för.

Idealkyrkan var ”en sorts romantisk syn på katolska kyrkan”, menar Ytterberg, och det övergripande målet kristen återförening. S:t Davidsgården blev ett enhetens tecken, och kommunitetsmedlemmarna bad för påven.

"Ingen kvinnlig präst kunde känna sig hemma"

Stiftelsens styrelse var handplockad av Per Mases, ”befolkad av de som tyckte som han”, som Ytterberg formulerar det.

– Jag var ensam där med ett gäng av Per Mases likasinnade. Och det blev tydligare mot slutet utav min period som biskop.

Ytterberg berättar att han då inte orkade ta tag i de problem som gradvis hade vuxit fram på gården, med kvinnoprästmotståndet som kännetecknande uttryck.

– Ingen kvinnlig präst kunde ju känna sig hemma där. Och det gäller ju också den större delen av Svenska kyrkan. De var visserligen välkomna, sa de. Men man känner ju armbågen ändå.

Västerås stift i allmänhet, liksom stiftsgården i synnerhet, har varit högkyrkligt präglad sedan länge. Det gäller också Claes-Bertil Ytterberg, som då också var kvinnoprästmotståndare.

Vad fick dig att ändra dig?

– Teologiska studier. Det räcker att läsa på lite grann så förstår man att det inte är hållbart.

I början av 1980-talet kom fem dominikansystrar till Berget. Inspirerade av dem bildades en kommunitet under ledning av Per Mases 1994.

­– Och det var bara ledaren som fick förrätta mässan. Det gav dem skäl att säga nej till kvinnor.

Det fick även biskoparna erfara när de på initiativ av ärkebiskopen Gunnar Weman besökte gården. De hade då bjudit in en engelsk biskop som retreatledare och som skulle leda mässan.

– Men det fick han inte. Det skulle endast Per Mases göra.

Halvhjärtade försök till förändring

Även om det ledde till spänningar så valde Claes-Bertil Ytterberg 2002 ändå att med ”mössa” och ”käpp”, åka dit och välsigna kommuniteten.

– Jag var ju dum, säger han i dag.

När Per Mases pension närmade sig gjordes halvhjärtade ansatser att få till en förändring, genom att hitta en efterträdare med en annan teologisk profil.  

Men då var Per Mases redan klar med rekryteringen: efterträdaren skulle bli Peder Bergqvist. 

Bergqvist växte upp i pingströrelsen: pappan var pingstpastor och hela släkten, på både mammans och pappans sida, var pingstvänner.

– Jag fick en kallelse när jag var ung och upplevde att jag skulle bli pastor inom pingstkyrkan. När jag blev vuxen och hade barn trodde jag att jag skulle söka en tjänst inom pingströrelsen, men jag hamnade i mer praktiska uppgifter. Jag arbetade mycket med närradio, spelade LP-skivor och var tekniker.

Men rollen som DJ rimmade illa med Peder Bergqvists kallelse.

– Så småningom förstod jag att jag inte riktigt passade in i pingströrelsen, och sökte mig till Svenska kyrkan. Det betydde väldigt mycket för mig och jag upptäckte Svenska kyrkans liturgi.

"Erkänner du Petrus primat?"

Han studerade till präst i Umeå, blev antagen som prästkandidat i Luleå stift och prästvigdes 1989 i Svenska kyrkan. Han arbetade som präst i Boden, ”en fantastisk församling”, tillsammans med bland andra kyrkoherden Leif Nordenstorm.

Men han ville av flera skäl inte ta över som kyrkoherde, och beskriver tillfället då han såg annonsen ”som en dröm”.

– När jag var på anställningsintervju var Per tyst under hela intervjun, medan de andra ställde sina vanliga frågor som: "Vad vill du åstadkomma?" Men mot slutet ställde Per en enda fråga: ”Erkänner du Petrus primat?”

– Jag blev förvånad. Det var lite ovanligt att få en sådan fråga från en präst i Svenska kyrkan. Det var ju främmande för mig också på den tiden. Jag förstod inte riktigt vad frågan innebar, men jag tänkte snabbt bara och svarade ja.

Förhoppning om förändring

I oktober 2010 konverterade Per Mases till katolska kyrkan. I december samma år gick han bort.

Många inom Svenska kyrkan hoppades att Berget skulle stöpas om med en ny föreståndare. Den bilden bekräftar Helene Egnell, en av de präster som har ”reagerat starkt mot kvinnoprästmotståndet på Berget”, som hon själv beskriver det.

– Det var nog att många som tänkte att Per Mases var som han var och att han hade många goda sidor. Men när han dog tänkte nog många att ”nu kan det bli förändring”.  Men så blev det inte.

När förändringen uteblev väckte det starka reaktioner: det blev debatter i sociala medier, i kyrklig press, och i lokaltidningar.

Kvinna på Berget

Även om Berget inte betraktades som ett direkt hot mot kyrkomötesbeslutet 1958 om att även kvinnor kunde bli präster i Svenska kyrkan, så beskriver Egnell situationen som ”en surdeg som aldrig rensades ut”.

Många kvinnliga präster som besökte Berget upplevde dessutom ett obehag, att de kände av motståndet på plats.

– Det är två delar som hänger ihop. Det ena är den väldigt högkyrkliga profilen – som inte nödvändigtvis hänger ihop med kvinnoprästmotståndet, men ändå associeras till det av många. Som kvinnlig präst känner jag att oavsett om jag uppskattar högkyrkligheten eller inte - kan jag inte vara där med hela mig, då blir det ingen retreat.

Eftersom Berget är en av få retreatgårdar i landet blir frågan särskilt brännande.

–  Om det hade funnits tio retreatställen, då hade en av dem kunnat haft en högkyrklig profil och som de som ville ha det kunde åka till. Men nu är det inte så, och det gör det särskilt problematiskt, Helene Egnell.

Svenska kyrkan, Rom och katolska kyrkan

Claes-Bertil Ytterberg berättar att han och några pensionerade präster i stiftet ” som varit med från början” beslutade sig för att åka till Berget för att samtala med den nye föreståndaren Peder Bergqvist.

– Men det fanns ingenting att hämta. Han yrade om gården som ett enhetens tecken och att det var det viktigaste: att den skulle vara en förebild i det hänseendet. Men jag menar, det är ju inget enhetens tecken mellan Svenska kyrkan och Rom när större delen av Svenska kyrkan inte får vara med. Det är en splittringens Skandalon. Och katolikerna hade ju egentligen inget intresse av att bilda någon sorts gemenskap med en liten kristen svensk sekt.

Kyrkans Tidning kunde 2016 berätta att det katolska stiftet hade upprättat ett policydokument som handlar om hur lutherska präster och pastorer som vill bli prästkandidater i den katolska kyrkan skulle tas emot.

– Policydokumentet är ett uttryck för hur man kan hjälpa svenskkyrkliga präster att bli inkopplade på Rom och då är Berget ett institut för det. Man är ekumenisk i den bemärkelsen att det handlar om att hjälpa präster till Rom, sa Pelle Söderbäck, dåvarande pressekreterare i Västerås stift.

Stiftsanställda bromsar förändringar

Men för Per Mases var det Svenska kyrkans inriktning som knuffade bort enheten. I hans vision för Berget från 2009 skriver han att ”vi [går] så långt vi kan i riktning mot enheten, i bön, relationer, undervisning. Vi försöker finna retreatledare från olika kyrkor och samfund. På det officiella planet har Svenska kyrkan och katolska kyrkan inte kommit närmare varandra de senast 50 åren. Tvärtom har den Svenska kyrkans vägval fört längre bort från det som är gemensamt kristet.”

Peder Bergqvist säger själv att han först hade planer på att genomföra förändringar och låta kvinnor celebrera mässan.

– Jag hade inte riktigt satt mig in i frågan om kvinnliga präster och mässor här på Berget. Jag trodde att det handlade om Pers person och hans svårigheter att samarbeta med Västerås stift. Jag tänkte att jag kanske skulle kunna lösa det.

Det som gjorde att han ändrade uppfattning var påtryckningarna från stiftsanställda.

– Jag hade kunnat ändra det om jag verkligen hade velat driva frågan, men jag kände att det inte var värt det. Det skulle ha varit respektlöst mot Berget och mot det förtroende som fanns. Jag tycker att man ska göra förändringar i samförstånd, och inte genom hot och påtryckningar.

På vilket sätt blev det hotfullt?

– De hotade att komma hit och förstöra, gå in på retreater och göra proklamationer mot Berget. Det var inte hot mot mitt liv, men mot Berget som institution och mycket aggression riktades mot mig som person. De trodde att jag skulle förändra det som de ansåg var fel med Pers ledarskap.

Men det låste sig?

– Ja. Jag tyckte det var jobbigt när folk ständigt började bråka om detta, att det hela tiden var det samma fråga om kvinnliga präster. Det fanns ingen större diskussion om Bergets utveckling, bara den här frågan hela tiden.

Trots detta, och att dialogen med stiftet gick i stå, dröjde det till 2015 innan bomben briserade: Bergets föreståndare och flera kommunitetsmedlemmar skulle konvertera till romersk-katolska kyrkan.

Det var ett beslut som växt fram under lång tid. Redan 1997 gjorde kommuniteten en pilgrimsresa till Rom. Mases sökte 2010 full kommunion med katolska kyrkan, vilket också Bergqvist upprepade 2012 i ett brev till dåvarande troskongregationen.

De sistnämnda besökte också Berget, och en ”slutgiltig plan” togs fram tillsammans med Anders Arborelius, skriver Bergqvist i Unum 2015.

– Jag förstod först inte riktigt varför Per konverterade, säger Peder Bergqvist.

– Jag tyckte att det ställde till det och skapade ännu mer motstånd mot Berget. Jag hade ingen tanke på att konvertera när jag kom hit, och inte tidigare heller.

"Vi verkade som katoliker"

Bergqvist berättar att han tidigare inte hade någon längtan efter att bli katolik. Men de ständiga pikarna drev honom i den riktningen:

– Folk sa att vi verkade som katoliker, trots att vi tillhörde Svenska kyrkan. Till slut blev det ohållbart att förneka det. Vi började förstå att andra såg oss som katoliker, och till slut insåg vi att vi kanske verkligen var det.

Det som så många genom åren hade anklagat Berget för att vara – en romersk-katolsk utpost i Svenska kyrkan – blev verklighet.

– Det gick inte längre.

Hur försökte ni hitta en väg framåt i Svenska kyrkan?

– Jag skrev till biskopsmötet och frågade om det fanns plats för oss inom Svenska kyrkan, men jag fick aldrig något svar.

– Det var en av anledningarna till att vi tog steget och frågade Rom: Finns det plats för oss i katolska kyrkan? Många tycker att det var hemskt det vi gjorde, men detta var anledningen. Om biskoparna hade sagt att det fanns plats för oss i Svenska kyrkan, då hade vi inte ens kunnat ta det steget.

Vad skulle biskoparna ha svarat och som skulle ha fått er att stanna i Svenska kyrkan?

– Jag antar att de skulle ha vissa önskemål, och att diskussionen skulle fastna i frågan om kvinnliga präster. Men det som vi har försökt hävda hela tiden är att vi vill ha en diskussion om varför det inte kan få finnas självständighet för olika grupper i Svenska kyrkan. Så är det i katolska kyrkan och bland kommuniteter där.

På påsknatten 2016 upptogs fem av kommunitetens medlemmar i katolska kyrkan av Anders Arborelius. I juni samma år vigdes Peder Bergqvist till präst i Stockholms katolska domkyrka.

”Det som nu händer är fantastiskt”, skrev Bergqvist i Unum, i en text full av utropstecken.

”Stöld”, replikerade Ytterberg i ett brev till Anders Arborelius.

– Jag hade ingenting emot att de odlade sin katolska romantik. Men jag var emot att de inte släppte in Svenska kyrkan sådan som den är, säger Claes-Bertil Ytterberg i dag.

Skällbrev

Han är också besviken på att Anders Arborelius gick med på arrangemanget med en katolsk präst som föreståndare på Berget – som ju delvis tillkommit genom finansiering från Svenska kyrkan.

– Det är som att ha en katolsk gökunge i ett svenskkyrkligt bo, säger han.

– Mitt cv har förbättrats. Jag en av få som har skrivit ett skällbrev till en kardinal.

Någon direkt respons på brevet fick han aldrig då. Och så småningom sjönk den initiala kamplusten till lågmäld defaitism.

– Jag har insett att spelet är förlorat. S:t Davidsgården lever sitt eget liv. Det är bara sedan du ringde som jag har blivit förbannad igen.

– Det är, för att använda en exakt teologisk term, åt helvete.

Hur ser biskop Anders Arborelius – som numera även är kardinal – på katolska kyrkans hantering av det som hände och reaktionerna därefter?

Jag får svaren på mina frågor via mejl.

”Det var olyckligt och beklagligt att vi inte tidigt nog tog kontakt med Svenska kyrkan för att berätta om vad som var på gång. Det var en ganska lång process innan det blev helt klart att föreståndaren och kommuniteten skulle ta steget över till Katolska kyrkan. Samtidigt var det en del människor som redan anade att medlemmarna i kommuniteten hade närmat sig den katolska tron”, skriver Anders Arborelius.

”Jag kan bara säga 'mea culpa' och beklaga att jag inte tidigare sökte en dialog med Svenska kyrkan om saken. Efteråt fick jag sedan försöka uttrycka min sorg över att detta riskerade att skada våra goda ekumeniska relationer”

Samtidigt vill han inte gå med på beskrivningen av det som hände som en ”stöld”:

”Jag har svårt att se mig själv som tjuv, eftersom alla byggnader förblev stiftelsens egendom, samtidigt som jag har all förståelse för biskopens sorg och upprördhet.”

Biskop Claes-Bertil Ytterberg tycker att det var fel av dig att gå med på arrangemanget med en katolsk präst som föreståndare på Berget – som ju tillkommit bland annat genom finansiering från Svenska kyrkan.

Hur ser du på den kritiken och det beslutet?

”Det var jag som gav föreståndaren för kommuniteten hans mandat, men det var stiftelsen, som i och för sig inte är bunden till något samfund, som godkände honom som föreståndare för Berget”, skriver Arborelius.

”Visst kan jag förstå att många såg det som stötande och illojalt. Det är alltid jobbigt när präster och andra anställda i ett samfund går över till ett annat samfund, och här blev det ett stort och svårläkt sår, som satte ekumeniken på ett hårt prov.”

Vilket ansvar hade då Claes-Bertil Ytterberg i egenskap av stiftets biskop för att det blev som det blev?

– Jag tror inte att någon kunde förutse att hela det här skulle tas över och att det har blivit som det har blivit nu, säger han.

– Visserligen var Nils-Hugo också ganska konservativ. Han gillade inte heller kvinnliga präster, men inte på det här, ska vi säga, katolskt-romantiserande sättet.

Vad hade Svenska kyrkan eller du kunnat göra för att hindra det som hände?

– På slutet, när det blev för uppenbart varthän det barkade, så drog stiftet in det ekonomiska stödet till föreståndartjänsten. Men då hade de en egen stark ekonomi.

Egentligen är mycket självförvållat, menar Ytterberg, eftersom Berget tilläts bli en självständig stiftelse utan specifika instruktioner som reglerade relationerna med exempelvis stiftsgården eller Svenska kyrkan.

Känner du dig lurad?

– Jag tror inte att Per Mases försökte lura mig. Han var nog helt öppen med sin ståndpunkt. Jag var väl lite för godtrogen.

Eftersom det var en självständig stiftelse fanns det inga möjligheter att påverka valet av efterträdare som föreståndare. Däremot tycker Ytterberg att Anders Arborelius agerade fel:

– Om han ville visa något ekumeniskt intresse så borde han ju ha sagt att: ”Vi inte kan ha det så här. Våra relationer med Svenska kyrkan är lite för dyrbara för att vi ska stjäla en hel institution.”

Anders Arborelius upprepar vid flera tillfällen att dialogen brast i samband med händelserna 2015–2016. Han skriver också att han insåg att han hade förlorat Svenska kyrkans förtroende.

”Jag fick acceptera att man såg mig som intrigant och opålitlig.”

Kvinnliga präster på Berget i dag

För Claes-Bertil Ytterberg är den ekumeniska frågan sammankopplad med den om kvinnliga präster.

– Det är klart att om Rom om påven skulle säga från och med nu så är det okej med kvinnliga präster – ja, då tror jag nog att de skulle svänga också på Berget.

När jag träffar Peder Bergqvist får jag veta att Berget faktiskt har svängt i frågan.

– Nu kan man komma hit som kvinnlig präst och leda retreater och celebrera mässan här. Vi skulle gärna vilja få fram det i Kyrkans Tidning, för det verkar vara som många inte har förstått det. Det var i och för sig tidigare så också, men det är mera öppet nu.

– Men det betyder inte att man bara kan kräva att få komma hit och celebrera mässan. Varken manliga eller kvinnliga präster kan göra det. Det handlar om förtroende och respekt. Man måste bygga en relation först, att vara en del av gemenskapen här.

Den tidigare så hårt åtdragna gordiska knut som försatte de olika sidorna i ett dödläge har lösts genom konversionen, menar Peder Bergqvist.

– Nu är det inte längre ett problem för Västerås stift, eftersom jag inte längre är en svenskkyrklig präst som de behöver hantera. De har inget att göra med Berget längre.

Dessutom är det biskop Anders Arborelius som har haft som önskemål att öppna upp på det sättet och tillåta kvinnliga präster som celebrerar mässan.

Hur känner du inför det?

– Jag tycker det känns bra. Det är skönt att slippa den frågan, eftersom det inte längre är en principiell fråga.

Anders Arborelius bekräftar att han – liksom andra katoliker – respekterar en annan kyrkas ordning och därför inte lägger sig i den.

”När Berget tidigare stod under mer högkyrkligt inflytande var det däremot inte möjligt. Samtidigt kan en del högkyrkliga inom Svenska kyrkan uppleva det som ett svek från vår sida att kvinnliga präster nu kan fira mässan där”, skriver Anders Arborelius.

Positiv respons

Katarina In de Betou är präst i Svenska kyrkan i Haninge och har celebrerat mässan på Berget. Relationen till både stiftsgården och Berget har hon haft med sig sedan barndomen.

Som vuxen har hon har regelbundet åkt på retreater och tilltalats av den ekumeniska inriktningen med fokus på religionsdialog. Det exemplifieras inte minst av prästen och religionsfilosofen Hans Hof som introducerade zenmeditationen i Sverige, berättar hon.

Det var just efter ett besök på Berget som hon fick frågan av Peder Bergqvist: kunde hon tänka sig att leda en retreat – och under detta tillfälle även celebrera mässa i Svenska kyrkans ordning?

Ja, blev svaret.

– Responsen bland besökarna på att Berget hade en kvinnlig celebrant var positiv.

Gensvaret visade på ett behov som Katarina In de Betou gärna är med och fyller. Och för henne personligen är konflikten om Berget till stor del är historisk, och något som till större del präglar en äldre generation.

– Jag har en stark koppling till platsen och känner husfolket. Jag känner mig välkommen och respekterad som människa och präst, säger hon. 

Brobyggaren

Katarina In de Betou förstår att många upplever Bergets syn på kvinnliga präster som ett angrepp på 1958 års kyrkomötesbeslut. Men det och andra motsättningar borde inte vara ett hinder för svenskkyrkliga att ta sig dit, menar hon. Tvärtom är mötet vägen till förändring:

– Att läka såren tar tid. Men om vi inte engagerar oss, så kommer ingenting att hända. Jag tar gärna på mig rollen som brobyggare, säger hon.

– Om fler präster från Svenska kyrkan engagerade sig och kom hit så skulle det bidra till en förändring.

Vad är din inställning till kvinnoprästmotståndet?

– Det är för mig en icke-fråga eftersom den ståndpunkten inte påverkar mig som kvinna och präst. Jag tycker dock att grundresonemanget i den ståndpunkten är felaktigt och förlegat.

Peder Bergqvist tror att Per Mases också skulle ha kommit till insikten om att det var nödvändigt att låta kvinnor förrätta mässan.

– Det finns en liten förskjutning i grunden, eftersom vi nu tillhör Katolska kyrkan i stället för Svenska kyrkan, och det påverkar de ekumeniska relationerna.

Hur ser den ekumeniska relationen ut i dag mellan Svenska kyrkan och Berget?

– Relationerna har aldrig varit så bra som nu. Det är en öppen dialog mellan mig och föreståndaren på stiftsgården, och det finns inga spänningar som tidigare. Västerås stift har också börjat lägga retreater och kurser här på Berget igen, vilket inte har hänt på många år.

– Det är lättare för Svenska kyrkan att hantera Berget nu. Vår självständighet är mer tydlig och eftersom konflikten blev så offentlig så rensade vi luften. När något kommer upp till ytan då går det lättare att komma vidare.

Anders Arborelius ser också positivt på Berget och dess roll i framtiden.

”Berget har alltjämt en stor betydelse som mötesplats för kristna från alla samfund, där man tillsammans kan fördjupa sin tro och lära av varandras andliga skatter att komma Jesus närmare och tjäna honom bättre.”

Jag ber Västeråsbiskopen Mikael Mogren om ett samtal, men han avböjer. Däremot talar jag med Peter Åström – stiftsprosten som började sin tjänst i januari 2016, mitt i den tid då relationerna med Berget var i fritt fall.

– Vi började fundera över hur vi skulle gå vidare och konstaterade ganska snabbt att vi behöver starta helt nya relationer. Det visade sig vara den framkomliga vägen, säger han.

Numera svenskkyrkligt 

Åren har gått, och samtalen har blivit fler. Sedan 2020 arrangerar stiftet åter retreater på Berget, en om året. Mässfirandet sker helt enligt Svenska kyrkans ordning – och med prästvigda kvinnor som celebranter.

Detta hände i princip aldrig under den svenskkyrkliga epoken av retreatgårdens historia.

– Det kan på det sättet ses som en positiv utveckling, att det skapade en ekumenisk öppning.

Stiftet kommer att fortsätta att arrangera retreater. Men om relationsförändringarna kommer at leda till ett ökat intresse för att besöka Berget låter Peter Åström vara osagt.

– Men det kan man stilla be om och hoppas på.