Själavården kan möta den oundvikliga smärtan

Désirée Grönvall-Esplund stiftsadjunkt i själavård Skara stift
Arkivbild. Foto: Johanna Norin

Att skära ner på det som är kyrkans innersta är mycket olämpligt i tider som dessa.

Präster kan behöva egen själavård för att i sin tur vara rustade för att själavårda andra.

Biskop Susanne Rappmann skriver i Kyrkans Tidning: ”att med anledning av att antal tillhöriga förväntas minska med 20% fram till 2030 har stiftsstyrelsen tillsatt en arbetsgrupp i stiftet med uppdraget att minska kostnaderna med nio miljoner fram till 2022.”

Kyrkan är en stor arbetsplats med över 22 000 anställda där många sjukskrivningar sker på grund av utmattningssyndrom, arbetsmiljörelaterade problem som stress, depression och livskriser. Hur hanteras dessa problem inom kyrkan?

På vissa stift finns själavårdscentrum som riktar sig utåt till samhällsmedborgaren, men oftare är det kyrkans personal som är målgruppen för själavården.

Arbetsgruppen föreslår en rad utgiftsminskningar och bland annat nedläggning av själavårdscentrum i Göteborgs stift. En märklig prioritering! 

Denna nedskärning är mycket olämplig, beslutsfattarna brister i att inte väga in teologin, etiken och det stora behov av själavård som faktiskt finns i Göteborgs stift och över hela landet. 

Att skära ner på det som är kyrkans innersta är mycket olämpligt i tider som dessa. Präster kan behöva egen själavård för att i sin tur vara rustade för att själavårda andra. De behöver en handledning och själavård som inte kan erbjudas i egen församling.

Från mitten av 80-talet har själavårdscentrum i Göteborg bedrivit själavård och personalvård för stiftets anställda och förtroendevalda och man har varit fullt sysselsatta med uppdraget.

När själavårdscentrum läggs ner på grund av ekonomiska skäl, saknas själavård för stiftets präster, diakoner och förtroendevalda. 

Ett nätverk skall byggas upp som har till uppgift att lotsa själavårdsbehovet utanför de egna sammanhangen, men de kan inte ersätta tidigare insatser slår biskop Susanne Rappmann fast. 

Nej verkligen inte, många anställda och förtroendevalda behöver själavård utanför sitt eget sammanhang för man vill inte gå i själavård hos en kollega som man känner, fast inget annat nu står till buds. 

Att skära ner på det som är kyrkans innersta är mycket olämpligt i tider som dessa

S:t Lukasstiftelsens mottagningar finns på några ställen i Göteborgs stift och där erbjuder man arbetshandledning och terapi men ej själavård.

Kyrkan ställs snart inför faktum att många lämnar Svenska kyrkan, år 2030 räknar man med 4 miljoner tillhöriga, i takt med detta skall nedskärningar göras för att få ekonomin att gå ihop- låt oss då tänka till, och återigen ställa oss frågan; vem är kyrkan till för? 

Det finns en möjlighet att välja väg, det bör finnas en plats för människan där konfidenten (ur con fide- att mötas i tro,) kan få vara med sina existentiella frågor i sin sårbarhet, då kan tro få växa fram som definiera sig själv inifrån den Gud som kyrkan bekänner. 

Med omsorgens förtecken, blir det själavårdande samtalet en viktig mötesplats konfident och präst emellan här kan oundviklig existentiell problematik ventileras såsom åldrandet, död, lidande och sorg, inför dessa frågor är terapi resistent.

Jag tänker att i en tid då allt skall gå så fort och många erbjudande lockar oss att leva på ytan, behöver anställda inom kyrkan vända sig inåt tillsammans för att söka sanningen, utveckla sin tro och sänka tempot för att komma vidare, fler själavårdande samtal öga mot öga ökar tilliten inom organisationen. 

I dessa samtal kan vi möta mörkret, det som hindrar oss från ljuset Kristus och dela tankar om detta, en själavårdande attityd som säger: Om vägen för mig är Kristus behöver den inte vara det för dig, jag ser dig utan att döma dig. 

Det viktigaste är öppenhet och ett förtroende som finns i relationen, men om vi ser varandra som ett ”vi” och ett ”dom” låser vi in oss i ett hörn. 

Det handlar om att hitta en väg in i framtiden där människor behöver varandra och hjälper varandra, med Kristus som förebild, fria från avund, hämnd, mobbning och våld, vi behöver bli bättre på att ta hand om oss själva och varandra!

Lev i nuet i möten och tillbe Kristus, nådens ord och sanning. Om en människa får hjälp att känna tillit i en svår situation kan det hända att hon också finner en vän i Jesus Kristus.

Désirée Grönvall-Esplund
stiftsadjunkt i själavård Skara stift

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Att nu lägga ner ett själavårdscentrum i dessa tider känns helt fel. Viktigt att själavård finns och kan erbjudas i svåra stunder. Detta att få känna sig trygg och fri att få lätta sitt hjärta är nödvändigt för både den enskilde och för den som är själavårdare. Alla kan vi hamna i lägen då livet känns otryggt och man är ledsen, orolig och rädd. Finns det inga möjligheter att kunna omprioritera för att ha råd att ha kvar själavårdscentrum i Göteborg?
Bra och viktig debattartikel! Själavården är en fundamental del av kyrkans gestalt. Samhället förväntar sig också att vi ska fylla denna funktion. Själavårdaren som bär, lyssnar och samtalar i härbärgerande närvaro, de stora existentiella frågorna och sorgerna. Självklart är då, att själavårdarna själva behöver stöd, handledning och inspiration. Jesus lyssnade och såg, han samtalade med människor på djupet. Det som är en av kyrkans djupaste och viktigaste uppgifter bör prioriteras - inte skäras ned på, eller läggas ned.