Statister får huvudrollen i ockuperat land

Recension. Detta är ingen uppbygglig feelgood-roman precis och ibland är det svårt att läsa vidare. Samtidigt är det omöjligt att inte göra det, skriver Göran Tonström som har läst Lars Petter Sveens roman "Guds barn".

Ibland känns det som att det finns ett sår på jordskorpan som aldrig läker. Som rinner och varar sig, som ibland lugnar ner sig. För att så börja störtblöda igen. Det såret heter Israel-Palestina och verkar vara omöjligt att hela.

Norske författaren Lars Petter Sveens uppmärksammade och hyllade roman Guds barn (Norstedts) i översättning av Staffan Söderblom utspelar sig mitt i denna infekterade röra. Den tar sitt tidsmässiga avstamp i tiden för Jesu födelse och avrundar strax efter hans död.

I den brokiga skildringen är det de som tidigare varit statister, folk som fyllt ut myllret bakom huvudpersonerna, som det nu berättas om. Inledningen är brutal med historien om några romerska soldater som under ledning av befälhavaren Cato hugger ihjäl alla små gossebarn de hittar på order av kung Herodes.

Det är ingen enkel uppgift ens för en ärrad soldat att mörda späda barn, så Cato bryter ihop i kräkningar och konvulsioner efter en dags ”arbete”. Och här inser man att detta kommer att bli en svart och svårtuggad läsning.

Mycket riktigt. I persongalleriet ingår spetälska, rövare och banditer, mördare och horor, som alla har det gemensamt att de slåss för sina liv och för sin överlevnad i det av Rom härtagna Palestina.

Ett ockuperat land i uppror där falska profeter och fördomsfria frälsare lurar. Där en gammal man ständigt dyker upp, vars ögon är grå, vita och bleka, och som säger: Jag kan inte se, men jag kan se mycket. Jag är det som håller sig i skuggan medan ljuset faller någon annanstans.

Jesus rör sig långt borta i fonden, dyker upp, säger något tröstande och försvinner sen in i dunklet av utmattning och trötthet, medveten om att han har rätt men att han ändå kommer att förgöras.

Petrus vet också precis vad som kommer att hända – soldaterna och spionerna finns ju överallt bland dem – och han blir mattare och allt mera uppgiven inför det oåterkalleliga, det som väntar.

Detta är ingen uppbygglig feelgood-roman precis och ibland är det svårt att läsa vidare. Samtidigt är det omöjligt att inte göra det. Alla historier hakar samman och personerna byter fokus med varandra och skiftar i berättandet, som flera pussel i en låda där man måste leta för att få bilden klar för sig.

Och det slutar som det börjar, med Cato, nu trettio år senare. En ångestfylld och ångrande gamling på botgöringsfärd genom livet. Sista ordet går dock till den åldrade rövaren Joasj som sitter på sitt berg och minns vännen Nabab, han som offrade sig själv i templet för Jesus skull. ”Han var en våldsman men han dog för en tro”, konstaterar Joasj.

Och så börjar allting om och såret går upp igen. Och igen, och igen. Och igen.

Fakta: ​​​​​​​Guds barn

Lars Petter Sveen

Norstedts

Översättning från nynorsk av Staffan Söderblom

Göran Tonström

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.