Västerås stift – den rebelliske tonåringen

Västerås stift sticker ut. Här tror och lär prästerna friare än någon annan stans i Sverige. Kyrkans Tidning har åkt dit för att tala om folkkyrka, trosbekännelser och Kristi fysiska uppståndelse.

Västerås har varit biskopssäte sedan 1100-talet. Domkyrkan, som en gång i tiden helgades åt Jungfru Maria, ligger mitt i staden. Tvärs över vägen ligger biskopsgården. Byggnaden, som uppfördes på 1300-talet, andas historia och tradition.

I en analys genomförd av Erika Willander och Niclas Blåder sticker dagens Västerås stift ut. Prästerna här förhåller sig mer fritt till kyrkans lära än i något annat stift.

– Västerås stift är lite som den eviga tonåringen. Vi är lite rebelliska och vågar ifrågasätta, säger Marit Norén, biskop Mikael Mogrens adjunkt.

Hon och biskop Mikael tar tillsammans med prästerna Katarina Frisk och Johan Linnman emot i den anrika och pampiga biskopsgården. Alla har på sig varsitt rockmärke med texten ”Kan innehålla spår av Luther” skrivet runt reformatorns bild. De har samlats under folkkyrkofadern och biskopen Einar Billings och hans hustru Gerdas porträtt samlats för att reflektera över stiftets karaktär och prästers tro. Varför sticker stiftet ut?

– Vi skulle inte hamna i fronten om vi inte hade lite mod. Jag ser resultatet som ett bevis på att vi vågar något. Men det hade inte gått om vi inte hade förtroende för varandra, säger biskop Mikael Mogren.

Katarina Frisk, som är inne på sitt femte år som präst, hakar i biskopens resonemang.

– Det handlar också om en förankring och trygghet i traditionen som gör att vi vågar skala av eventuell teologisk överbyggnad och undvika stororden och istället använda de ord som bär idag. Jag tror att det under lång tid har funnits en möjlighet i Västerås stift att ifrågasätta dogmatiken.

Johan Linnman, prästvigd 1996, lyfter fram det sociala och politiska engagemang som länge har präglat stiftet. Han nämner särskilt biskop Claes-Bertil Ytterbergs.

– Det har aldrig blivit flummigt, eftersom människans utsatthet alltid står i centrum i evangeliet. Det gör att man kan ha en väldigt vass och tydlig förkunnelse, även om man inte nödvändigtvis använder sig av teologiska begrepp.

De fyra är överens om att det är stiftets tydliga folkkyrkokaraktär som har bidragit till att placera Västerås långt ut på den ”fria” delen av skalan. I förkunnelsen handlar det om att vara tydlig med både det man vet och inte vet, resonerar de.

– Huvudet måste få vara med. Har man en grundmurad gudserfarenhet vågar man ta en brottningsmatch med undren i Bibelns texter, säger Katarina Frisk.

Under samtalet växer en bild fram hos biskopen och prästerna. De börjar tala om Bibeln, lärosatserna och traditionen. Dessa kan jämföras med råvaror. Predikan blir själva tillagningsprocessen. Prästen är kocken.

– Man lagar inte god mat om inte råvarorna är bra, säger Marit Norén.

– Men man måste laga maten, man kan inte bara äta råvaror. Och under matlagningen vill församlingen vara med, fyller biskop Mikael i.

I undersökningen har prästerna fått ta ställning till en rad påståenden som är baserade på kyrkans lära kring död och uppståndelse. Påståendena är hämtade från Bibeln och de allmänkyrkliga trosbekännelserna. Men vilken roll spelar egentligen kyrkans trosbekännelser?

– Jag tror att trosbekännelserna betyder något. Den apostoliska trosbekännelsen behövdes i den tid den tillkom. Den rymmer ett språkbruk som var helt självklart på trehundratalet. Men jungfrufödseln och himmelsfärden är inte lika självklara för oss i dag. Därför tror jag att vi behöver fler trosbekännelser som passar tiden vi lever i, säger Katarina Frisk.

Biskopen drar paralleller till Dag Hammarskjöld.

– När han hade nationerna med sig så skapade han fritt. Men när han är ifrågasatt så läser han högt ur FN-stadgarna för att visa att han är hemma i grunddokumenten. Jag tror att vi behöver göra olika i olika tider.

Johan Linnman minns en predikan om inkarnationen som han höll på juldagen för flera år sedan.

– Det är egentligen fascinerande att när vi söker och famlar efter den kristna sanning finner vi den i krubban. Där ligger inte en trosbekännelse, utan ett barn, en människa. Är det inte typiskt?

Enligt en undersökning tror 75 procent av Svenska kyrkans präster att Jesu döda kropp vid uppståndelsen fick liv. En fysisk uppståndelse. Hur tänker de som samlats i biskopsgården?

– Jag vet inte om det var en fysisk uppståndelse eller inte, men att det inte är något jag fastnar i. Däremot litar jag på erfarenheten av den uppståndne Kristus, både i Bibelns berättelser, i mina egna erfarenheter och i mötet med människor, berättar Marit Norén.

Katarina Frisk jämför med sagans värld.

– Man behöver inte tro att draken finns. Men man måste tro på att draken kan besegras. Jag tror inte på den fysiska uppståndelsen i en konkret bemärkelse, däremot tror jag på uppståndelsen. Det kanske låter lite motsägelsefullt, men det funkar för mig. Jag kan säga att Gud dog där på korset med Jesus och döden då besegrades. Men jag behöver ingen fysisk uppståndelse för det, säger hon.

Johan Linnman vill vända på frågan och riktar sig mot dem som tycker att den fysiska uppståndelsen är avgörande.

– Vad skulle de säga om man hittade Jesu skelett? Jag har svårt att tro att de skulle sluta tro då. Den kristna tron handlar väl inte om ett skelett? Det är ju för världens skull vi är kristna, inte kyrkans. Och världen finns ju kvar oavsett vilket.