Per Ewerts premisser bör ifrågasättas

I boken Lort-Sverige från 1938 beskriver Ludvig ”Lubbe” Nordström en resa runt Sverige för att undersöka bostadsförhållandena i landet. I en folkräkning av Statistiska centralbyrån från 1935–1936 hade dessa framställts som undermåliga.

Måndagen den 25 april ger sig därför författaren, journalisten och ”den svenska modellens profet” Lubbe Nordström av för att intervjua 43 distriktsläkare och 27 präster för att få reda på hur dessa förhållanden påverkade medborgarnas andliga hälsa.

Till de många karaktärsdragen hos boken hör att läkarna i återgivningen talar rikssvenska men prästerna talar dialekt. Det är följdriktigt med Nordströms åsikt att Sverige måste bryta upp från sitt förflutna och ta farväl av allt det som nu är förlegat, inklusive statskyrka och lokala traditioner. Alla obsoleta strukturer måste städas bort till förmån för ”renligheten, den absoluta renligheten”. Till sist intervjuar Nordström inte så många präster på sin resa, utan desto fler läkare som han upplever som mer sakliga och framtidsorienterade.                

1930-talet var en tid då industrialiseringen och urbaniseringen tog fart i Sverige. Sverige innan 1930 var ett fattigt land med en i huvudsak agrar befolkning, men när väl Sverige moderniserades gick det fort. Därför kom språkbruket vid den här tiden att uppvisa en viss apokalyptisk ton: här skulle det börjas om från noll när det gamla Sverige lämnade plats för det nya Sverige.

I Lubbe Nordströms ögon, men också i många andras som företrädde en progressiv samhällsförändring, kom statskyrkan att uppfattas som en del av det Sverige som nu var obsolet. Den nya människan i det nya Sverige skulle inte längre tyngas av den organiserade religionens alla dogmer och föreskrifter.               

Om en aspekt av denna omvandling har direktorn vid den konservativa kristna tankesmedjan Claphaminstitutet, Per Ewert, skrivit en avhandling och sedermera en bok: Landet som glömde Gud: Hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land.

Tesen i hans bok är att ett antal socialdemokrater – närmare bestämt statsministrarna Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme, liksom de inflytelserika politikerna Harald Hallén, Arthur Engberg, Alva Myrdal och Stellan Arvidsson – aktivt bedrivit en politik för att minska kyrkans inflytande. En sådan politik var ett flerfrontskrig med familjepolitik och skolpolitik som betydelsefulla delar för att minska kyrkans inflytande.

Även kyrkopolitiken hör så klart hit: från att tidigt ha velat skilja Svenska kyrkan från staten insåg partiet så småningom att det vore bättre att ta makten över den inifrån. Därmed skulle man kunna få kyrkan dit man själv ville och samtidigt undvika att den blev en med statsapparaten konkurrerande institution.

Resultatet av denna långsiktiga politik står vi inför nu, när Sverige, enligt sociologiska undersökningar, på hundra år förvandlats från en luthersk enhetskultur till världens mest sekulära – i betydelsen icke-religiösa – och individualistiska land. Detta är, menar Ewert, inte resultatet av en spontan historisk process utan av en medveten politisk strävan.

Landet som glömde Gud följer tämligen detaljerat de politiska reformerna på dessa tre områden och hur de iscensattes av de huvudsakliga aktörerna. Socialdemokraterna, tillsammans med det liberala partiet, stod bakom och drev denna utveckling. 

Onekligen fångar Ewert något i den svenska historien i Landet som glömde Gud. Men frågan är egentligen vad. Som Ewert själv gör väldigt tydligt är det inte förrän på 1960-talet som utvecklingen i Sverige på allvar viker av mot det sekulära och det individualistiska. Emellertid är inte detta en utveckling som är ensam för Sverige utan något som kännetecknar hela det västliga Europa vid denna tid.

Att de socialdemokratiska aktörerna möjligen ville att utvecklingen skulle gå åt ett sådant håll är en sak. Men att de faktiskt skulle ha haft möjlighet att påverka utvecklingen på ett så genomgripande sätt är mindre troligt, vad de än själva tänkte.

Vad Ewert beskriver är en aspekt av en bredare utveckling, där också många kristna aktörer mot slutet av 1800-talet och under 1900-talet stod i bräschen för statskyrkans minskade inflytande och en större självständighet för individen gentemot staten. Att den teologiska utbildningen av svenskkyrklighetens präster skulle ha kommit att domineras av ”liberal teologi” är en grov överdrift om man betraktar vilka teologer som varit tongivande under 1900-talet: Nathan Söderblom, Gustaf Aulén, Anders Nygren och Gustaf Wingren.

Ewert menar att en svensk ”statsindividualism”, där individen blir mer beroende av staten än av mellanmänskliga relationer, har odlats fram under 1900-talet. Men den kan också tänkas ha rötter i den statskyrkomodell – där lekmannens engagemang i församlingen spelat liten roll – som under lång tid kännetecknat Sverige.

Ett genomgående problem med Landet som glömde Gud är att Ewert ställer ”en traditionell, luthersk, bibelgrundad auktoritet” mot vad han beskriver som en sekulär, statligt driven, antiauktoritär individualism. Men kristna politiska och teologiska positioner var också i början på 1900-talet mycket mer varierade än vad föreställningen om en luthersk enhetskultur ger vid handen – och motsvarande även inom socialdemokratin som hade breda kristna väljarsympatier.

Utvecklingen i Sverige under 1900-talet kan knappast beskrivas som ett kulturkrig mellan vänster och höger, men Ewerts sätt att formulera sig förefaller lika dualistiskt som en gång Lubbe Nordströms. Det riskerar att låta som att enda alternativet till en antiauktoritär sekulär individualism, för den som menar att denna nått vägs ände, vore en auktoritär religiös nationalism.

Ewerts bok verkar utgå från några premisser som delas av det traditionella och det moderna Sverige: tilltron till statens förmåga att styra medborgarna liksom de dualistiska samhällsbeskrivningarna. Det är kanske dessa premisser som borde ifrågasättas, innan historien om Sveriges eventuella sekularisering skrivs.

Ola Sigurdson