Sigtunastiftelsen, som i år firar 100-årsjubileum, är en klenod som Svenska kyrkan borde rikta strålkastarljuset på, anser debattör Nils-Gunnar Gagnert.
Född och uppvuxen i frikyrkan har jag redan som tonåring under 1930-talet varit en stor beundrare av ungkyrkorörelsen och Manfred Björkqvist och Olof Hartman.
I min sinnebild var Sigtunastiftelsen svaret på alla mina inre frågor. I mogen ålder har jag fått bekräftat att så har stiftelsen fungerat.
Boken Sigtunastiftelsen – en vandring genom tid och rum (Cordia) med Berit Carlström som redaktör och berättare, är ett mästerverk. Den boken borde finnas i varje församling.
Där skriver Bengt Gustafsson, direktor 2000-2001, bland annat:
”Nu gäller det att på nytt lyfta fram stiftelsens grundläggande idéarbete omkring människans frågor i en ny tid. Uppgiften är att få tjäna som mötesplats för det goda, sökande samtalet med inriktning på religionsdialog och på värderingsfrågor inom kultur, konst, etik, det inre livets utveckling och kyrkornas inbördes relation…”
Nu gäller det att på nytt och på nytt igen att fortsätta Stiftelsens angelägna uppgifter.
I år firar Sigtunastiftelsen 100 år. Det måste uppmärksammas i alla våra församlingar.
Sigtunastiftelsen behöver Svenska kyrkans stöd och Svenska kyrkan behöver Sigtunastiftelsen.
Nils-Gunnar Gagnert
Örebro
LÄGG TILL NY KOMMENTAR