Biskop Johans resonemang är olyckligt

Andreas Holmberg Biskop i Stockholms stift

Andreas Holmberg, biskop i Stockholms stift, på en klimatmanifestation vid Mynttorget i Stockholm januari 2023. Foto: Mikael M Johansson och Getty Images

Replik. Omvändelse kan inte reduceras till en fråga om hur mycket eller lite vi flyger. Det handlar om mycket mer. Likväl är det enskilt mest kraftfulla och omedelbara sättet för oss som enskilda och för Svenska kyrkan som organisation att minska vårt klimatavtryck att minimera vårt flygande.

REPLIK

Det råder klimatnödläge. Det har vi biskopar uttalat. Till dem som utlyst klimatnödläge hör också EU-parlamentet, länder som exempelvis Storbritannien, Frankrike, Kanada och städer som Stockholm, New York och Sydney, liksom flera tusen universitet runt hela jorden.

Vetenskapen är tydlig med att vi snabbt och kraftfullt måste minska vårt klimatavtryck och det gäller inte minst oss i Sverige som per capita har ett större klimatavtryck än många andra länder.

Vi biskopar har också gemensamt uttalat att vi i skuggan av klimatnöden behöver omvända oss. Påve Franciscus tal om behovet av ”ekologisk omvändelse” liksom uttalanden från Kyrkornas världsråd är exempel på att det finns stor ekumenisk samstämmighet om att Gud, i klimatnödens tid, kallar oss till omvändelse. Att Gud kallar oss till att tänka om och ställa om.

Omvändelse handlar om ett ändrat sätt att tänka: att ompröva de värderingar, normer och ideal som formar vårt handlande. Omvändelse handlar också om ändrat beteende: att ompröva de handlingar, val och den livsstil som i sin tur formar våra värderingar. Tankar och beteenden formar ömsesidigt varandra. Kallelsen till omvändelse riktas till oss både som enskilda och som gemenskaper. En av de gemenskaper vi är en del av är Svenska kyrkan. Svenska kyrkan är inte en organisation, utan utgörs av oss över fem miljoner medlemmar som har en organisation. Som organisation konkretiseras vår strävan efter omvändelse i Svenska kyrkans färdplan för klimatet. Den är
modig och ambitiös och något att vara stolt över. När vi på alla nivåer tar färdplanens mål på allvar och strävar efter att leva upp till dem är det ett uttryck för att Svenska kyrkan som gemenskap och organisation lever i omvändelse.

Omvändelse kan inte reduceras till en fråga om hur mycket eller lite vi flyger. Det handlar om mycket mer. Bland annat handlar det, som biskop Johan skriver, om att minska vår köttkonsumtion och vår konsumtion av kläder. Likväl är det naturligt att just flygandet kommer i fokus. Det enskilt mest kraftfulla och omedelbara sättet för oss som enskilda och för Svenska kyrkan som organisation att minska vårt klimatavtryck är nämligen att minimera vårt flygande. Samtidigt är det i vår tid viktigare än på länge att värna, odla och utveckla våra kontakter med syskon i andra länder och kyrkor. Mycket av det kan åstadkommas med hjälp av digitala verktyg, men vänskap förutsätter också att ibland mötas i verkliga livet. När vännerna finns på andra kontinenter innebär det att vi – eller de! – behöver flyga. Detta ryms dock med råge i färdplanen och målet att vi som organisation till 2027 ska halvera flygandet är både viktigt och realistiskt.

Jag håller med biskop Johan om att vi inte ska skambelägga varandra, men tycker till skillnad från honom att det är bra att vi granskar varandras val. Det gäller i all synnerhet de val och beslut vi ledare och makthavare (som exempelvis biskopar och stiftsstyrelser) gör och fattar. Det räcker inte med ord. Ledarskap måste visas och levas fram i handling. Att omvända sig är svårt och därför behöver vi hjälpa varandra. Ibland är det just ifrågasättandet och kritiken som är det sätt genom vilket vi kan hjälpa varandra att leva i omvändelse. Därför är jag tacksam för våra klimatambassadörer, ekoteologer, klimat- och hållbarhetssamordnare med flera som hjälper oss vidare på omvändelsens väg.

Biskop Johans resonemang kring ”klimatfromhet” och ”godhetssignalering” är olyckligt eftersom det kan uppfattas som ett förminskande av många människors genuina engagemang. I både Svenska kyrkan och det övriga samhället finns idag en bred och folklig omställningsrörelse. För varje dag blir det allt fler som vill och finner mening och djup glädje i att på allvar ställa om. Inte för att godhetssignalera eller framställa oss som bättre eller frommare än andra. Utan för att vi vill göra det vi kan för våra medmänniskor och medvarelser som redan idag drabbas hårt av klimatkrisen, och för att våra barnbarn och deras barnbarn ska ha förutsättningar att leva goda liv.

Andreas Holmberg, biskop i Stockholms stift

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Frågor
Nej, vi ska verkligen inte skämmas över att vilja flyga. Det är ett fortskaffningsmedel vi vuxit upp med, som funnits i hela våra liv. Och alla kan inte ta tåget, av fysiska skäl. Så det är inte konstigt att vi vill och behöver flyga ibland. Men vi kan ju se över våra resor, och tänka till ifall det är några som vi kan lägga om? Om det bidrar på ett verksamt sätt till ett bättre klimat på jorden, med färre extremväder t.ex. Då kan det ju vara värt det. Det debatten handlar om här är väl hur flygandet ska se ut i Svenska kyrkan, utifrån en nationell modell. Inte enskilda människors flygande, utan vilken policy som ska finnas i stiften på jobbresor och annat.
Helene Öhman
Uppvuxen en frikyrklig miljö vet jag vad en syndakatalog är. Nu ser jag den igen, praktiserandes med full kraft inom Svenska kyrkan. Allt är lagt under luppen. Det vi äter, och de resor vi gör. MEN det som gör mig mest bedrövad är att en biskop går ut och offentligt kritiserar en biskopskollega. Detta är verkligen horribelt. Någon j...a ordning får det väl ändå vara i ett biskopskollegium. Skäms, Andreas Holmberg
Frågor
@Per Nej, vi ska verkligen inte skämmas över att vilja flyga. Det är ett fortskaffningsmedel vi vuxit upp med, som funnits i hela våra liv. Och alla kan inte ta tåget, av fysiska skäl. Så det är inte konstigt att vi vill och behöver flyga ibland. Men vi kan ju se över våra resor, och tänka till ifall det är några som vi kan lägga om? Om det bidrar på ett verksamt sätt till ett bättre klimat på jorden, med färre extremväder t.ex. Då kan det ju vara värt det. Det debatten handlar om här är väl hur flygandet ska se ut i Svenska kyrkan, utifrån en nationell modell. Inte enskilda människors flygande, utan vilken policy som ska finnas i stiften på jobbresor och annat.