I Kyrkans Tidning 51–52/06 påpekade ärkebiskop emeritus Bertil Werkström att reglerna om tystnadsplikt behöver utredas eftersom de skapar osäkerhet och skadar förtroendet för själavården.
  Och i höstas gav kyrkomötet kyrkostyrelsen i uppdrag att klargöra tystnadspliktens innebörd och omfattning, i relation till kyrkoordningen. Det visar sig nämligen gång efter gång att det inte är så solklart var gränserna går. Till exempel gränsen mellan vad man ska anmäla, får anmäla, bör anmäla eller kan anmäla.
  Det är inte heller klart vad som får och kan tas upp i handledning. Får man över huvud taget säga något om samtalet man haft? Kan präster ha grupphandledning? Kan man arbeta i team med andra inom till exempel sjukvården?

Jag välkomnar kyrkomötets beslut om utredning. Jag blir därför bekymrad när jag hör rykten om att utredningen ska göras ”internt” inom kyrkokansliet, utan att konsultera expertis utifrån. Med ”utifrån” menar jag olika verksamhetsmiljöer utanför kyrkokansliet, alltså präster och diakoner som har konkret erfarenhet av situationer där det blir påtagligt att tydligheten kring tystnadsplikten är extremt viktig.
  Att inte ta vara på denna möjlighet vore dumt. I en brett förankrad utredning skulle frågorna kunna belysas från flera håll för att ge oss ett genomarbetat underlag att välja hur det ska vara. Det skulle gagna framtiden, öka medvetenheten och skapa förutsättningar för ett tryggt handhavande av tystnadsplikt och anmälningsplikt. Visst kan ett möjligt resultat av utredningen bli att allt förblir som det är. Också det är i så fall ett resultat som är viktigt! Förhoppningsvis har i alla fall tydligheten ökat.
  Om inte denna möjlighet till en brett förankrad utredning tas tillvara riskerar vi att otydligheten består och trygghet och klarhet inte skapas.

Monica Eckerdal Kjellström
samordnare för Jourhavande präst