Var Uppsalamötet positivt eller negativt? Inget är svart eller vitt, men vi bör våga oss på en ärlig granskning, skriver debattörerna.
I år är det ett halvsekel sedan 1968 – ett ikoniskt årtal som står som sinnebild för förändring och protest mot auktoriteter. ”Alla skriver om 1968”, hävdade Per Wästberg med en lätt överdrift (SvD 22/5).
1968 grep djupt in även bland kristna. Sakta hade förändringens vindar börjat blåsa i kyrkolivet i Västvärlden från mitten av 60-talet. Men så plötsligt under 1968 tog vänsterrörelsen en väldig fart. Under sommaren kom en händelse att bli avgörande för kyrkor och samfund. Det handlar om Kyrkornas världsråds generalförsamling i Uppsala (Uppsala 68), 4–19 juli. Man kan påstå att kyrkorna därefter inte blev som förr. Var Uppsala-mötet positivt eller negativt? Inget är självfallet svart eller vitt, men vi bör våga oss på en ärlig granskning och problematisera de översvallande jubileumstalen som lär komma.
Med ett bibelord från Uppenbarelseboken 21:5, ”Se, jag gör allting nytt”, som tema möttes kristna från olika samfund och världsdelar. Fattigdom och rasåtskillnad stod i centrum för samråd. Men även kristna enhetssträvanden, mission och gudstjänst i en sekulär tid behandlades, liksom frågan om nya livsstilar. Det är ingen tvekan om att Uppsala 68 bidrog till att lyfta mycket, som behövde ventileras i en föränderlig och alltmer globaliserad värld.
Men då ska man komma ihåg att Världskyrkomötets kontext var den rådande radikala politiska rörelsen. Uppsala 68 ”innebar vind i seglen för svensk kristen vänster”, säger idéhistorikern Johan Sundeen, som skrivit boken 68-kyrkan. Särskilt unga kristna kom att driva fram en utveckling, där kristendom och marxism var parter i en dialog, ja på sina håll föremål för sammansmältning.
De unga prästerna Per Frostin, sedermera teologiprofessor, och Martin Lind, längre fram biskop, var redaktionsmedlemmar i ”Hot News”, en tidning under Uppsala 68. Båda var ledande inom den radikala rörelsen och medförfattare för antologin ”Kristen vänster” (1969). Frostin skriver där: ”Den kinesiska kulturrevolutionen är ett av de mest spännande experimenten i vårt århundrade.” Lind hävdar i sitt bidrag En politisk kyrka att de förtryckta lever i ”feodala samhällssystem eller fascistiska regimer”.
Här blottläggs en blind fläck hos den kristna vänstern, som kom att leva kvar, undfallenheten inför förtrycket i totalitära kommunistiska stater i Östeuropa och tredje världen. Kritik mot samhällssystem med marxism som ideologisk bas var närmast tabubelagt. Längre fram och särskilt efter murens fall trädde många fram och omprövade sin tidigare ställning. Detta var mera märkbart bland personer inom profana samhällssektorer men mindre inom kyrka och samfund. Åtskilliga sextioåttor fortsatte här i sina inarbetade nätverk.
De strävade att omforma kyrkan från vad de menade dess hierarkiska och förtryckande mönster. Johan Sundeen formulerar kvarlåtenskapen i Svenska kyrkan från Uppsala 68 och det röda decenniet i anti-termer, främst antitraditionalism och antinormativitet. I realiteten har kyrkan utvecklats mot det som Tage Lindbom kallar Människoriket – med tonvikt på kamp för politiska rättvisefrågor, ett inklusivt språk i gudstjänsten och i relationen till andra religioner ett nedtonande av det specifikt kristna.
Uppsala 68 hade säkert goda ambitioner, men blev en bricka i en process som lett många av västvärldens kyrkor till ett inomvärldsligt frälsningsprojekt, snarare än vad Jesus – föredömet och frälsaren – vill göra genom sin Kyrka. ”Uppsala 2018” måste ta sin utgångspunkt i något annat än nya varumärken och politiska lösningar. Om Jesus själv får vara Kyrkans ledstjärna och Herre skulle Guds rike i vår tid kunna byggas på ett starkare sätt än 68:orna anade.
Gunnar Hyltén-Cavallius
präst, teol. lic
Anna Emdenborg
etiker
Carl-Henrik Karlsson
ordförande för Nordiska Lutherhjälpen
LÄGG TILL NY KOMMENTAR