Sedan den nya skollagen togs i bruk i somras oroas många över att samverkansmöjligheterna mellan skola och kyrka är förbi. Det är en onödig oro eftersom den ofta bygger på missuppfattningar av skollagen, skriver Albin Tanke.
Den nya skollagen skiljer mellan undervisning och utbildning. Undervisningen ska alltid vara icke-konfessionell. På sin hemsida skriver skolverket till exempel i ”Advent i en icke-konfessionell grundskola”:
”[…] Eleverna ska inte heller tvingas eller uppmuntras att delta i inslag av bekännelsekaraktär. […] En sådan samling kan dock inte rymma religiösa inslag som bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse…”
Vid första anblicken kan man bli förfärad över torftigheten och snålblåsten från skolverkets sida, men om man i stället tolkar det som att skollagen vill skydda från religiös obetänksamhet, övergrepp och konfessionstvång där elever tvingas till bekännelse kan man förstå skolverkets intention. Dessa former av religionsmissbruk är förhoppningsvis inget som Svenska kyrkans personal sysslar med – och det behöver skolan veta.
Att samverka för fördjupat lärande kring tro och liv är inte förbjudet. Skolverket uppmuntrar till detta om det lever upp till kravet på saklighet och allsidighet som i alla sammanhang är skolans ansvar. Öppenhet gentemot samhällslivet, där kyrkan spelar en stor roll, är viktig. I mötet med andra människor lär vi oss att vi är lika och olika, att vi aldrig kan etablera objektiva rum och att vi alla blir till som ett jag i mötet med ett du.
I situationer där goda relationer utvecklats blir inte gränserna mellan klassrum och kyrkorum så dramatiska. Samverkan kan leda till en fördjupad människosyn där vi vågar vara i varandras olika rum, vara nyfikna på olika traditioner och där var och en får känna på gåvan att kunna växa i den konfession som är en del av varje
individs jag.
Det finns inom ramen för den nya skollagen många möjligheter att utveckla samverkansformer mellan församlingarna och skolorna i vårt land. Dessa samverkansformer ska hjälpa elever till större kunskap om tro, traditioner och tolkningsmöjligheter. Allt hänger på graden av kunskap, respekt och öppenhet hos den enskilda kyrkoarbetaren respektive läraren. Samarbetet föds där det gemensamma intresset för elevernas utveckling är i centrum. Därför är det centralt att möta de lärare som dagligen ser sina elever och anar deras behov.
Att tänka på:
1. Både undervisning och utbildning kan inbegripa samverkan med kyrkan.
2. Den enskilde läraren har makt att bestämma vilka samverkansformer som är möjliga.
3. Det är den enskilde lärarens uppgift att se till att undervisningen blir allsidig.
4. Blir skolan stängd och skenbart objektiv följer man inte skollagen. Att vara öppen gentemot religiösa samfund är därför viktigt eftersom dessa utgör en stor del av samhällslivet.
5. Ett skolkyrkosamarbete kan bana väg för ett brett lärande om religionens roll i samhället. Ett sätt kan vara att utforma samarbetet i form av ”studiebesök”.
6. En skolavslutning i kyrkorummet kan ses som både högtid, tradition, kulturyttring, gudstjänst och studiebesök på samma gång. Skolavslutningen tillhör också lärandet om samhällslivet.
7. Barnkonventionen hävdar barnens rätt till andlig utveckling – skolan måste ta detta på allvar.
8. Religionsfrihet är inte detsamma som kränkningsfrihet. Denna lärdom behöver skolan hjälp med att förverkliga genom professionella teologer som kan erbjuda kunskap om tolkningsmöjligheter, ge fördjupat språk för tro och liv – allt för att eleverna ska få en så god utbildning som möjligt för att kunna fortsätta växa och mogna som medmänniskor i samhället.
Albin Tanke
gymnasiepräst i Malmö
LÄGG TILL NY KOMMENTAR