Det handlar inte om centralisering

Dessa samarbetar nu i en samfällighet med gemensam ekonomi, administration och gemensamma satsningar inom diakoni, skola med mera som berör hela stan. Frågan är om denna sammanhållning ska vara kvar som ett enda pastorat eller splittras upp i nio delar med olika villkor vad gäller medlemstal och ekonomi.

I det senare fallet blir det en kostsam uppstyckning av gemensamma tillgångar för att åstadkomma nio administrationer med separata ekonomier med gravt ojämlika möjligheter att fortsätta det pastorala arbetet.

Pastoraten bestående av flera sammanslagna församlingar får en kyrkoherde som chef för församlingsherdar i vad som då närmast blir distrikt. Delegering till församlingsherde och församlingsråd blir avsevärt mindre än med enpastoratslösningen, det vill säga församlingarna får mycket svårare att påverka verksamhetens innehåll.

Om man däremot behåller strukturen med hela Göteborg som ett pastorat, är det alltså inte fråga om en sammanslagning eller centralisering som påståtts utan en fortsatt utveckling av den samverkan som utarbetats under 132 år.

Den mest påtagliga förändringen blir den pastorala ledning som saknats för att förverkliga idéer som samfälligheten inte haft mandat för. Kyrkoherden tillika domprosten får det övergripande pastorala ansvaret men kan naturligtvis inte detaljstyra de 28 församlingarna utan måste delegera den pastorala ledningen av församlingarna till dessas församlingsherdar, vilka som kyrkoherdar visat sig vuxna uppgiften.

Det innebär att situationen skulle bli i princip som nu med i huvudsak självständiga församlingar med sin herde och sitt församlingsråd, som får omfattande delegering av ärenden från storpastoratets kyrkoråd, så som förutsatts i utredningar.

Den enskilda församlingens och dess medlemmars möjlighet att påverka verksamhetens innehåll blir lika stor som nu. Som Bexell säger byts ordet samfällighet ut mot pastorat utan att någon saklig skillnad uppkommer.

Britta Olinder