Jag lider att se kyrkans omvandling till ett politiskt korrekt Salighetsverk

Lars-Olof Landin förtroendevald för POSK i Svenska kyrkan Hägersten

Skribenten känner igen sig i många av prästen Eskil Francks funderingar. Foto: Privat och Mikael M Johansson

 Man kan inte byta tidigare innehåll till mänskliga rättigheter och allas lika värde. Det behövs teologisk reflektion för att kyrkan ska beröra.

Varför kommer ni inte när vi ringer? 

Hasse Alfredssons välkända replik i monologen Ringaren från 1962 borde vara allas mantra i Svenska kyrkan. Först när förkunnelsen berör vill människor komma och fira gudstjänst. Det är utmaningen för Sveriges största medlemsförening med ca 45 procent av befolkningen som tillhöriga. Men själanöden växer och antalet tillhöriga sjunker.

En debatt om bristen på teologisk reflektion i Svenska kyrkan inleddes i november 2023 i Kyrkans tidning av Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet:

”Svenska kyrkans kulturella och religiösa självklarhet har i stort sett försvunnit. Medlemssiffror och kyrkobesök minskar. Trots det lyser kvalificerad teologisk reflektion med sin frånvaro. Svenska kyrkan verkar mer intresserad av dokumenthantering än att predika om Guds rike. Efter trettio års engagemang för teologi i Svenska kyrkan sätter jag punkt. Jag har fått nog”, skrev Ola Sigurdson.

Som förtroendevald i Svenska kyrkan anser jag att Sigurdsons artikel sätter fingret på Svenska kyrkans problem. Nämligen att fortleva med självbilden att ha blivit befriad från Staten, när hon snarare omvandlats från den självklara kristna kulturbärande kraften i samhället till ett statligt verk med ärkebiskopen som generaldirektör.

Omvandlingen inleddes när ansvaret för skola, vård och omsorg överfördes till kommunerna, vilket slutfördes med skolreformen 1968. Hasse Alfredssons präst i Ringaren heter pastor Jansson. Parodin tillkom när förändringarna var inne i slutskedet. Idag brottas efterkommande präster med teologin, men sällan lika lustfyllt.

I en ledare i Kyrkans tidning, februari 2024, läser vi att Svenska kyrkans satsning på lärande och undervisning ”har gått på grund”. Det finns ett kommunikationsglapp mellan kyrkans nivåer i det hierarkiskt uppbyggda verket eller som Kyrkans tidning skriver ”i en alltmer toppstyrd koncernbildning”.

Det finns pedagogiska handlingsplaner för åldrarna 0-18 år, men för vuxet lärande är det betydligt vagare.

Eskil Franck är prästen som brottats med frågan om utbildning och ”varför kommer ni inte när vi ringer”. Han vigdes 1973, kom trea i ärkebiskopsvalet 1996 och avsade sig prästämbetet 2006, när han inte längre kunde stå upp för kyrkans tro. Så många frågor saknar svar. Om Jesus övervann döden och ondskan på korset, varför ser vi då en värld där ondskan är intakt efter 2000 år?

I Bibeln säger Jesus att allt ni ber om i mitt namn ska ni få. ”Men blir vi bönhörda?”, frågar sig Eskil Franck nyligen i en intervju i Kyrkans tidning.

Intresset för teologi har Franck kvar, vilket resulterat i skriften ”Den kristna torns identitet” utgiven av Katedralakademin 2024. I boken skriver han om den kristna trons kärnerfarenhet – uppståndelsen. Om inte lärjungarna mött Jesus efter döden på korset, hade han i bästa fall blivit en fotnot i historien om glömda profeter. Franck spekulerar inte kring vad som skedde på påskdagsmorgonen. Han konstaterar bara att lärjungarna började förkunna en levande Kristus och att Jesu undervisning fick en ny innebörd i ljuset av uppståndelsen. Lyckas man inte ingjuta motsvarande troserfarenhet blir tron svag, menar Franck. När uppenbarelsen hamnar i skymundan sprider sig teologiska otydligheter.

Dopprästen välkomnar barn till kyrkan utan att reflektera över Paulus ord ”genom dopet uppstår Du med Kristus?” Och vilken är kyrkans lära om nattvarden idag? Tror prästen att församlingen möter den uppståndne Kristus i brödet och vinet? Eller är det mer en symbolisk handling? Franck märker inte att kyrkan brottas med dessa frågor.

Riter som dop och begravning är fortfarande starka, men räcker inte. Det krävs trosinnehåll som berör. Man kan inte byta tidigare innehåll till mänskliga rättigheter och allas lika värde. Men Eskil Franck gör inget generalangrepp på kyrkan. Han ser sig som kulturkristen och är tacksam för kyrkans kulturarv. Det sista han vill är att kyrkan ska försvinna.

Som kristen sökare och kulturkristen håller jag med Ola Sigurdson och Eskil Franck. Jag lider att se kyrkans omvandling till ett politiskt korrekt Salighetsverk med brist på teologisk reflektion, som inte lyckas förmedla att Jesus fick sina lärjungar att fortsätta predika och få det Romerska riket på fall. 1700 år senare är situationen densamma.

En kämpande politiskt icke korrekt kyrka har samma viktiga uppgift att ingjuta tro, hopp och kärlek och få sjuka att bli friska. Och framförallt – att vara en tros- och inte en åsiktsgemenskap.

Lars-Olof Landin, förtroendevald för POSK i Svenska kyrkan Hägersten

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Funderar
Svenska salighetsverket När Svenska kyrkan omvandlats från den självklara kristna kulturbärande kraften i samhället till ett statligt verk med ärkebiskopen som generaldirektör, då är det dags att göra ett omtag. Det finns ett kommunikationsglapp mellan kyrkans nivåer i det hierarkiskt uppbyggda kyrkoverket, en alltmer toppstyrd koncernbildning med ärkebiskopen som koncernchef. Riter som dop, bröllop och begravning lever vidare ungefär som seden att skicka julkort med tomtar. Utan teologisk reflektion eller trosinnehåll. Tomten har sin säck med julklappar på ryggen att dela ut – vad har Svenska kyrkan att erbjuda ur sin säck?