KG Hammar anser att tro inte är något försanthållande av något i förfluten tid utan tillit och förtröstan för Guds skull i Kristus här och nu. Han anser Kristus vara en tankekonstruktion för att uttrycka erfarenheten av gudsnärvaro, inkarnation.
Tobias Bäckström, Annika Borg och Ragnar Persenius anser att berättelserna om Jesus i Nya testamentet måste ha hänt i historien för att deras tro ska fungera. Jag respekterar deras uppfattning, de kan naturligtvis inte göra annat än att försöka uttrycka sin egen sanning.
Problemet är att Borg och Persenius som ledande företrädare för kyrkan påbjuder rättning i ledet. De slår en gång för alla fast att deras uppfattning är absolut, kyrkans enda möjliga väg.
Borg anser att den yttersta gränsen för att kalla sig kristen är att bejaka det urkristna vittnesbördet i de nytestamentliga skrifterna. Hon fäster avgörande bevisvärde vid basinnehållet om Kristus i de källor som vi har att tillgå. Vidare verkar hon inte känna till att sinnebild är en erkänd synonym till inkarnation.
Persenius anser att svaren på frågorna kring Jesu uppståndelse, återkomst, de dödas uppståndelse och ett evigt liv är så självklara att frågorna inte ens ska behöva ställas till landets biskopar.
För egen del behöver jag Jesus för att hitta metod, mål och mening i mitt liv. Jag läser, reflekterar och samtalar kring bibeltexter regelbundet samt går i högmässan varje söndag. För mig är berättelserna om Jesus en förklaringsmodell på samma sätt som berättelserna i Gamla testamentet.
I båda fallen handlar det om skönlitteratur. När allt fungerar når jag en känsla av att vara nära det obegripliga, underbara och verkliga innehållet i mitt liv, som jag kan kalla för Rättfärdighet lika gärna som Gud.
Jag kan omöjligt komma fram till att berättelserna om Jesus är sanna utom varje rimligt tvivel.
Jag kan för den skull inte nå fram till en fungerande tro efter Borgs och Persenius koncept; när jag gick i pingströrelsens söndagsskola för drygt 60 år sedan var det en självklarhet att skapelseberättelsen var sann. Jag tror inte att berättelsen ifrågasattes ens när jag konfirmerades.
Kyrkan är nu inne i en visserligen långsam med dock process som kan göra det möjligt att den som söker andlig vägledning tillåts läsa Nya testamentet på samma sätt som Gamla testamentet. Om den processen avbryts finns nog hoppet för kristenheten utanför Svenska kyrkan.
Vi behöver samtala, inte prata om Kristus.
Gunnar Lundström
Arvidsjaur
LÄGG TILL NY KOMMENTAR