Kyrkans Tidning 21/07 reflekterar Bertil Dovelius kring utvecklingen av kyrkans internationella arbete. Jag vill gärna fortsätta det samtalet.

Det är i kyrkan jag fått mitt internationella engagemang, precis som många andra. Som nyblivet kontraktsombud för Lutherhjälpen i slutet av 1970-talet fick jag lära mig vad klokt bistånd egentligen innebär, och under några år som medarbetare i Lebombostiftet i södra Moçambique förstod jag på allvar kraften i att vara en del av en världsvid kyrka. Det är kyrkans internationella värld som är myllan för mitt, och mångas, engagemang.

De senaste tio åren har jag som internationell handläggare i ett stift kunnat följa en bekymmersam utveckling. De internationella frågorna har så sakteliga fått lämna kyrkans centrum i både stift och församlingar. Många av våra internationella ombud suckar över dåligt stöd av församlingen i sitt uppdrag och unga människor har svårt att hitta plats i kyrkan för sitt engagemang.
Därför tackade jag tveklöst ”ja” när jag tillfrågades om att under några år på kyrkokansliet i Uppsala samordna utvecklandet av kyrkans internationella arbete.

Jag har längtat efter det samtal som nu förs om vad det innebär att vara en del av ett internationellt nätverk. Vad har vi att ge, vad har vi att få? Ett brett insamlingsarbete kan stödja bra bi-­
stånd och vi behöver säkra den insamlingsverksamheten på en hårdnande insamlingsmarknad. Inte  minst därför måste stift och lokala församlingar tydligare stödja våra ombud och andra aktivister i deras uppdrag.
Men vi behöver också föra ett samtal om vad mission är i dag, när våra systerkyrkor på södra halvklotet är betydligt mer livskraftiga än vi. Är vi beredda att också ta emot, att se på varandra som likvärdiga parter med ett gemensamt uppdrag?
Det senaste halvåret har jag och kolleger på kyrkokansliet rest runt i landet, fört samtal, träffat engagerade. Det är en spännande uppgift, inte minst därför att samtal om kyrkans internationella arbete möts med så mycket entusiasm. Nu finns en kraft för utveckling, för det är utveckling som är målet med det arbete som drivs – inte avveckling.
I ett halvår har jag nu arbetat på Kyrkans hus i Uppsala och har ännu inte mött några makthavare som inspirerats av industriledare. Däremot har jag mött massor av kolleger som brinner för uppgiften att göra en bra verksamhet ännu bättre. Det är också det som skiljer oss från företagsvärlden, vi bygger med den lokala församlingen som centrum.
Det finns ett viktigt mål med den internationella verksamhetsutvecklingen, nämligen att stärka det lokala engagemanget, och att göra det i mångfald. Allt för att stärka kyrkans internationella mission och diakoni. Vi gör det genom en ökad internationell samordning och vi gör det här hemma genom att flytta in den internationella verksamheten där den hör hemma, i församlingens centrum.

Pelle Söderbäck
processledare, kyrkokansliet i Uppsala