Det krävs en strategi för att ta plats

Svenska kyrkan finns med i folks medvetande – och möter ett starkt förtroende. Det är positiva signaler att ta vara på och utveckla när det annars är glappkontakt mellan ett folkflertal och dess kyrka.

Nya samfundet Gemensam Framtid har låtit Kairos Future göra en attitydundersökning om svenskarnas bild av kyrkorna och deras verksamhet, bland annat vilket förtroende man har.
Resultatet är i det här fallet som i andra en kraftfull påminnelse om de stora utmaningarna kyrkan står inför.
Det finns band mellan en majoritet av oss svenskar och Svenska kyrkan. Men om vi förvandlar bandet till sladd så är det samtidigt omfattande glappkontakt, det visar den aktuella undersökningen såväl som den som Svenska kyrkan genomförde 2010.

I siffror tecknar det så här:
De allra flesta som är medlemmar i Svenska kyrkan – nästan 70 procent – är medvetna om det. I undersökningen är det 62 procent som säger sig vara medlemmar. 35 procent säger att de inte är med i något samfund.
Men bara 34 procent tror på en högre makt, 29 procent på ett liv efter detta och 22 procent på en personlig gud. 12 procent ber regelbundet.
42 procent håller sig för kristna, 26 procent ateister, 16 procent har en tro utan samfund. Bland de unga – födda på 80- och 90-talet – är ateisterna lika många som de som anser att de är kristna.
10 procent av medlemmarna är aktiva i sin kyrka, några få procent går mer än någon gång om året till gudstjänst.
Svenska kyrkan och frikyrkorna uppfattas som en del av klustret av organisationer som förväntas göra gott, att hjälpa de utsatta. Den bilden bekräftas här som i andra undersökningar.
Diakonin är en huvudsak när medlemmar och andra får önska sig vad kyrkan ska ägna sig åt.

Med det perspektivet är det förtroende Svenska kyrkan möter i undersökningen glädjande och har en stor potential: Självklara och enkelt avläsbara hjälporganisationen Läkare utan gränser ligger i topp, men Svenska kyrkan med sin komplexa verksamhet som de flesta svenskar inte möter mer än sporadiskt uppfattar fler som trovärdiga än Amnesty, Rädda Barnen, Frälsnings­armén och Greenpeace, för att inte tala om Röda korset som har att slåss med sina skandaler.

De kyrkliga handlingarna och konfirmation är viktigast för bilden folk har av kyrkorna. Men medierna kommer strax efter, och mediebilden av kyrkorna är negativ. I undersökningen är det entydigt så, såväl bland kyrkomedlemmar som andra.
Detta är en av de största utmaningarna.
Med ökande okunskap på redaktionerna frodas fördomarna. Avvikelser, misstag och misskötsel blir det som uppmärksammas, liksom de aparta åsikterna. Bilden av troende och kyrkor blir negativ. Ett Uppdrag granskning- eller Kalla fakta-program ses av mellan en halv och drygt en miljon och ger återklang i andra medier som når ytterligare miljonpublik.

Mot det står en god insats av församlingens diakon sig slätt i uppmärksamhet. För att göra en drastisk jämförelse.
Okunskap sänker förtroendet generellt. Frikyrkorna råkar tydligast ut för det i undersökningen. Det är djupt orättvist att de kyrkor som var med och byggde det demokratiska Sverige, som Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan inger förtroende hos få – men rättvisa är ett svagt kriterium.

Också fördomar sänker förtroendet. Rekordårsgenerationerna misstror kyrkorna, de mer förutsättningslöst prövande ungdomarna är mer positiva.
Det finns de som menar att så länge vi inte ”väcker” folk så får de inte för sig att lämna kyrkan. Det är en defensiv taktik. Jonas Bromanders analys av 2010 års undersökning visade att 60 procent av kyrkomedlemmarna är trogna eller ganska trogna. Det är på många sätt ett betryggande resultat.
Glappkontakten kan lagas.
Den tid är över när kyrkan hade monopol på livsfrågorna och var den enda källan till skönhet och reflektion. Den kommer aldrig tillbaka. I mediesamhället krävs det specialkunskaper för att ta plats. Att ha en strategi för det är inte fult. Svenska kyrkan har ett stort behov av en tydligare sådan.
Vi har inte slutat ställa oss de stora frågorna, hur mycket än rationalister av olika snitt önskar sig det. Och kyrkan har så mycket mer att ge på det området.
Låt oss flytta fram positionerna.
 

,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
magnus
Medlemsnytta: "Diakonin är en huvudsak när medlemmar och andra får önska sig vad kyrkan ska ägna sig åt." Många har frågat mig vad jag menar med medlemsnytta avseende Svenska kyrkan. Den här undersökningen antyder att diakoni ligger väldigt nära kärnan för medlemsnytta. Diakoni medlemmen själv och för andra människor - så tolkar jag svaret. Det är egentligen inte så svårt med medlemsnytta, om ansv. funktionärer bara lyfter sin navelskådande blick en smula (såsom det IBLAND är, men inte alltid).
Torgny Rabe
Om Kristus hade predikat "medlemsnytta" hade ingen av hans apostlar och deras lärljungar lidit martyrdöden. Har Du inte fastnat i Din egen navel själv? Mvh, Torgny Rabe
Peder
Jag är uppriktigt förvånad över att hela 42 % kallar sig för kristna. Samtidigt är det 22% som säger sig tro på en personlig Gud. Det går alltså lika bra att vara kristen och inte tro på Gud som att göra det. Kanske en följd av sekulariseringen och förvirringen/okunskapen kring centrala begrepp. Eller är det vad kyrkan i sin ängsliga hållning alltsedan Hedenius dagar kommunicerar? Att kristendom inte har med Gud att göra?
magnus
Att kommentera Torgny Rabes inlägg om naveln är kanske en smula överflödigt... Artikeln ovan talar ju i alla fall sitt tydliga språk.
Stig Hallgren
För ett par veckor sedan talade man i gudstjänsterna i Svenska Kyrkan om Den gode herden, han som ger sitt liv för fåren. Herden avbildas också som en som söker efter och finner och återbördar det vilsekomna fåret till hjorden. Det är märkligt, att Svenska Kyrkan ser detta bibelord som ett av de mest centrala. Vad kan det bero på att man har svårt att se Svenska Kyrkan i gestalt av den gode herden, nu då allt flera i hjorden förefaller komma på villovägar. Det är svårt att se saken annorlunda än att Svenska Kyrkan som sådan idag själv hamnat på villovägar och alltså inte på grund av sin politiserade roll förmår samla fåren. Politik är idag mångfacetterad och uppträder i många gestalter. Hur skall det stackars vilsekomna fåret kunna känna igen den rätte herden. Ja, idén om den gode herden är nog en som borde få fastare gestalt och kanske t. o. m. få en tydligare definition. Är det kanske helt enkelt så, då människor lämnar Svenska Kyrkan, att de inte vet vad de skall hålla sig till, en politisk kyrka eller en grundad på barnatro och en som mognat till en samhällsbärande kulturinstitution med de tio budorden och kärleksbudet som centrum? Ja, frågan ställs inte av en utan av många.
1718

Lediga jobb

LEDIGA JOBB

Kantor

Luleå stift
Härnösands stift
Luleå stift
Härnösands stift