Ingen motsättning mellan akuta insatser och den profetiska rösten

Beat Lindberg, Maria Engman, Marina Frisk, Ola Osbeck Skärholmens församling
Diakoner upplever att det finns för få riktlinjer angående vad som gäller i fråga om när pengar betalas ut från fonder till behövande. Foto: Mikael M Johansson

Om den konkreta situationen är akut – hur kan vår hjälp då bli annat än akut?

REPLIK

på debattartikeln ”Ska Svenska kyrkan bli en välgörenhetsorganisation?

En liten förortsförsamling hamnar gång på gång i riksmedia – är inte det profetisk diakoni om något? På grund av våra akuta insatser blir vi samtidigt en röst för de utsatta.

Den profetiska rösten är viktig för att uppnå förändring i samhället, men den förändrar inte de akuta situationerna här och nu. Vi ser heller inte motsättningen mellan akuta insatser och den profetiska rösten. Det är snarare olika sidor av samma mynt. Det handlar om trovärdighet. Och att se vår nästa. I ”Ett biskopsbrev om diakoni” skriver biskoparna: ”Till diakonins profetiska sida hör att våga pröva och ge positiva exempel på hur god medmänsklighet kan stärkas i vårt samhälle. Erfarenheten säger oss att exemplets makt är stor. Erfarenheten säger också att det är enklare att ställa sig vid sidan och peka på allt som är fel än att våga engagera sig för att bygga det goda i samhälle och kyrka. Att som kyrka vara delaktig i att forma goda exempel ger trovärdighet.” Om vi inte utför akut hjälp, på vilket sätt kan vi då bli en trovärdig profetisk röst? Det finns en risk att vi distanserar oss från människors verklighet när vi säger att det inte är vårt uppdrag.

Dagligen lotsar vi människor rätt i en rörig värld men det räcker inte. Skyddsnätet som vi trodde fanns är inte kvar. Vi möter alltför ofta människor som hamnar i kläm mellan olika myndigheters krav – krav som inte är kompatibla med varandra. Dessa människor gör allting rätt men i slutändan blir det ändå fel, med resultatet att de varken får hjälp eller bidrag. Hur ska dessa människor klara sig tills vår profetiska röst slagit igenom? Det är viktigt att vi gör professionella bedömningar av människors ekonomiska behov och har ”hjälp till självhjälp” som mål, men det finns också en tendens i dagens samhälle att lägga allt ansvar på individen i stället för att se de strukturella problem som finns. Vi löser inte detta med ett samtal.

I biskopsbrevet står vidare: ”Diakoni är alltid kontextuell. Den uppstår som ett svar på de behov vi möter och tar sig därför olika uttryck beroende på den konkreta situationen.” Om den konkreta situationen är akut – hur kan vår hjälp då bli annat än akut? Vad har vi för syn på vårt arbete och finns det en tendens att samtal anses vara ”finare” än att ge akut hjälp?

Beat Lindberg, diakon, Skärholmens församling

Maria Engman, Lyrén, diakon, Skärholmens församling

Marina Frisk, medarbetare inom diakonin, Skärholmens församling

Ola Osbeck, diakon, Skärholmens församling

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Taggar:

Diakoni Diakon

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Krister Kappel
Tack!
Strukturella förändringar i samhället
Naturligtvis finns det ingen motsättning mellan akut hjälp och en profetisk röst. Båda är viktiga, behövs verkligen och är högst relevanta. Om jag förstod den första artikeln rätt så vill styrgruppen bara peka på att diakonin idag mera har blivit en ERSÄTTNING för den hjälp som människor tidigare hade lagstadgad rätt till. Istället för att som tidigare vara ett komplement till den ekonomiska grundtryggheten som man fick från myndigheterna. Det är en viktig fråga att uppmärksamma och reflektera kring. Är det bra att kyrkan tar över det ekonomiska ansvaret, och att människor blir hänvisade till välgörenhet? Vilka följdverkningar får det - på lång och kort sikt?
Anna Moilanen
Tack Beat, Ola, Maria och Marina för ert fantastiska jobb som ni gör för de mest utsatta. Utan ert diakonala arbete skulle många människor gå förlorade. Styrgruppens insändare vill problematisera den nya roll som många diakoner idag har där vi mer och mer ersätter det samhället ska bistå med. Det bidrar till att vi kommer längre och längre ifrån den egenmakt som ett diakonalt arbete ska syfta till- nämligen att ge människor kraft att klara sitt eget sociala och ekonomiska liv. Vi ser en välgörenhetskyrka ta form där människor blir beroende av vår godhet. Vad händer den dag vi inte länge har möjlighet att ge till de som är i nöd? Vi vill på intet sett polarisera mellan att vara en profetisk röst i samhället och samtidigt utföra praktiskt akut diakonalt arbete. Vi vill lyfta frågan kring vår nya roll som nu tar form. Vi tror att vi tillsammans kan arbeta parallellt med dessa två spår och vara en profetisk röst både i och utanför kyrkan genom samtal och praktiskt arbete. Låt oss fortsätta den kampen tillsammans
Stephan Gullberg
Jag tror ni är på rätt väg med att jobba praktiskt och profetiskt. Tror det är förhållningssättet vi måste ha. Och eventuell ekonomisk hjälp kyrkan ger kan aldrig ersätta samhällets. Det finns inte ens pengar för det! Tittat lite på hur församlingens bidrag står i förhållande till samhällets, och det är ungefär så att om samhället har ett badkar med pengar att dela ut, har kyrkan en matsked.