Det skulle intressera mig väldigt mycket att få reda på var i prästvigningsritualet det står något förpliktande om att vara så kallad familjepräst. Det var ju rätt tydligt i den alldeles förträffliga snyfthistoria som drogs när inblandade ”populära” präster i Stockholmstrakten skulle förklara varför man tog betalt i förrättningssammanhang.
  Jag är inte dummare än att jag förstår att det är ett alldeles utmärkt skäl att fylla på sitt eget välbefinnande både själsligt och materiellt. Men har verkligen alla köpt att det är acceptabelt utifrån en kyrklig horisont? Finns begreppet församling över huvud taget inte?

Inte någon av de inblandade i Uppdrag Granskning tog upp den aspekten. Det känns som en självklarhet, men det är ändå tydligt att det måste sägas: Som präst vigs jag av biskop och blir kallad av församling, och det är i församlingen jag har mitt sammanhang och min förmodade samhörighet. Det vore katastrofalt för min identitet som präst om det sammanhanget försvann. Vad då ”präststall”? Vad då ”prästkonsult”? Vad då ”uthyrningspräst”? Hur mår ni egentligen?
  Visst kan jag väl, om jag vill slippa konflikten att tampas med mina församlingsbor, skapa mig trevliga och mysiga reträtt-platser, för mitt eget välbefinnande. Det går jättebra att ordna medlemskap i någon form av religiös sammanslutning som konkurrerar med kyrkan, eller påstår sig vara en del av den. Då slipper jag att vara församlings-präst. Jag kan också bli frimurare eller något liknande.

Eller också kan jag etablera ett gott socialt förhållande till de människor som ger mig mest uppskattning och uppbackning och så får jag komma och hålla dop och vigslar. Nypa russinen ur kakan så att säga. Då gör det inte så ont att jag är församlings-präst samtidigt. Har jag dess-utom så pass mycket tid till mitt förfogande att jag kan jobba med ett ”prästföretag” utöver min heltids präst- eller biskops-tjänst, så har jag ju också talat om för hela min omgivning vilken oerhörd arbetskapacitet jag har som aldrig behöver ägna familjen min fritid och aldrig överanstränger mig i mitt arbete. För ”vanliga” församlings-präster jobbar ju bara på söndagarna.
Ja, eller inte, som mina pojkar säger där hemma.

Jag skulle vilja fråga er Stockholmspräster som framträdde, inklusive biskopen, varför inte församlingsperspektivet över huvud taget berördes? Hur kommer det sig att inte en enda frågeställning om dop, vigsel och jordfästning som privat konsumtionsvara berördes?
  Hur man kan vara så flat, att man helt enkelt utgår ifrån att man ska ställa upp på precis allt – förmodligen för att få komma ifråga i ett ”präststall”? Varför berörs inte själavårdsaspekten? ”Själavård skall inte bedrivas för snöd vinnings skull.” Är det någon som känner igen formuleringen? Säg det förrättningssammanhang som inte är förknippat med själavård?
  Är det någon som minns att Martin Luther bröt med sin moderkyrka, just av den anledningen att målet tappades bort och pengarna blev huvudsaken? Att köpa sig fri från helvetets plågor var grejen då. Men nä ... bara jag kan vara allt för alla, så blir det bra.

Sedan finns det ju faktiskt ett clearingsystem över hela linjen, församlingarna emellan. Varför nämndes inte det med ett enda ord? Det gör att ingen ens behöver komma i närheten av att ruinera sig, förutsatt att man gör ett avtal mellan präst och den församling där förrättningen ska äga rum. Visst fordrar det lite ansträngning och populär präst vill väl inte befatta sig med sådana byråkratiska detaljer, kan jag tänka. Men fördelarna är uppenbara: Du kan plötsligt ha ett rent samvete.

Och skulle det vara svårt att få pengarna att räcka till – och vem har inte det problemet i dessa tider när allt ligger på privatkonsumtionen – så bör du tänka dig lösningen att frånträda ditt prästämbete, alldeles oavsett vilken färg du har på skjortan, och skapa ett helt fristående företag.
  Det vore renhårigt på något sätt, kanske också mer lönsamt. Men mer riskfyllt också: Vem vill inte ha kvar den lilla försäkringen att jag när som helst kan återknyta till den bekanta trygga huvudkudden: Mitt eget församlingsaltare.

Olof Ringdahl
kyrkoherde, Stafsinge församling, Göteborgs stift