Biskoparnas brev om dopet är välkommet och intressant. Misstankar om att skapelsemotivet skulle ta över kom på skam. Intressantare ändå hade det varit med ett brev om missionen.
Egentligen har kyrkan inte fått någon specifik ”dopbefallning”, utan en missionsbefallning. Imperativet i slutet av Matteus evangelium är matheteusate, gör lärjungar! Sättet på vilket kyrkan ska uppfylla detta står i particip: porevthentes, baptizontes och didaskontes, genom att gå ut, genom att döpa och lära ut.
Skillnaden är högst väsentlig. Målet styr tillvägagångssättet. Om det övergripande målet är att göra lärjungar, lärlingar, efterföljare, aktiva medlemmar i kroppen, i gemenskapen, blir doppraxis en mer öppen historia. Bör undervisningen föregå dopet, eller följa efter? Vilken undervisning behöver kyrkan ge föräldrarna så att de kan ge sina barn god andlig vägledning till att lära känna Kristus och kyrkan?
När missionsbefallningen började få ringar på vattnet, på pingstdagen, aktualiserades fler fenomen: omvändelse och dopet i den helige Ande. Hur relaterar vi dessa till dopet?
Dopet är en vigning till tjänst, en sändning. Biskopssbrevet påminner oss om att detta lyfts fram vid konfirmationen. Nu får tyvärr detta ingen större effekt. Beror det på den kravlöshet som barndopspraxisen förmedlar? Jag tror att där tron får bli angelägen innan dopet, hos den som ska döpas eller dennes föräldrar, blir dopets tecken starkare. Då tecknar dopet både nåd och personlig tro, precis som på apostlarnas tid.
Biskoparna håller sig avvisande till barnvälsingnelse som ritual. Hur gör vi i så fall när föräldrar önskar just detta och inte frågar efter dopet, som i grunden är en begravning, till att dö och uppstå med Kristus?
Som sagt, biskopsbrevet är givande läsning som väcker frågor som söker svar.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR